Det bör man tänka på, även i den offentliga debatt som handlar om lagskärpningar, straff och utvisningar.
Det kommer en tid framåt att beviljas fler uppehållstillstånd. Antalet avslag kommer också att vara större än vanligt, och därmed kommer antalet ärenden med utvisning att vara förhöjt en tid. Det sista handlar både om att hållbara asylskäl saknas och om att asylprövning enligt europeiska regelverk är en fråga för andra stater. Allt detta följer av att flyktingströmmarna till Europa ökade antalet ärenden, både med och utan asylskäl.
I nästan alla dessa ärenden är fallet med mannen som är häktad för lastbilsmorden i Stockholm helt utan relevans. Det är framför allt helt missvisande att utifrån ett sådant fall generalisera om alla som fått avslag på asylansökan men, mer eller mindre undangömda, hoppas att ändå till sist få stanna kvar.
Det finns sådana som hemländerna vägrar erkänna som medborgare och vägrar ta emot, och det kan vålla en hel del problem om det är personer som inte flytt undan politisk eller religiös förföljelse utan varit i Europa för att ägna sig åt kriminalitet. Det som här främst behövs är en gemensam och bestämd diplomati från berörda EU-stater, där Sverige ska uppträda tillsammans med Tyskland och andra länder. Detta är dock ett mindre antal fall, jämfört med de många asylansökningar som behandlas.
Det kan behövas nya former av restriktioner som inskränker den annars fria förligheten för personer som en tid finns kvar i landet men ska utvisas efter fängelsestraff eller efter att asylansökan avslagits. Det sistnämnda kan gälla såväl då det finns säkerhetsrisk som då det varit kriminalitet och inte förföljelse som varit drivkraften att åka till Europa och mellan europeiska länder.
Men sådana restriktioner kan i en rättsstat absolut inte riktas schablonmässigt mot alla som fått avslag eller på något sätt är ”papperslösa”. Åtgärder mot kriminalitet ska riktas mot kriminella, inte mot laglydiga människor som hamnat i en svår och utsatt situation. Det har varit alldeles för mycket tanklösa generaliseringar de senaste dagarna.
Det är dessutom värt en del eftertanke att det inte så helt sällan tagits avslagsbeslut som tytt på att myndigheter och domstolar kan vara okänsliga inför riskerna att bli förföljd på grund av religiös tillhörighet eller politisk åskådning. Detta gäller bland annat flyktingar från utsatta minoriteter i länder som Irak och Iran. I andra fall kan realiteten vara att även om asylskälen från början inte varit så tydliga kan verkställd utvisning bli omöjlig eller ovärdig för en rättsstat som Sverige, eftersom risken för tortyr och andra övergrepp kan bli påtaglig.
Det rimliga i sådana fall är inte att tävla i att ropa högst om fler utvisningar och strängare regler, utan att inse att en del av avslagsbesluten borde ha varit bifallsbeslut i stället.
När det gäller andra delar av den av etermedierna uppeggade kapplöpningen om hårdare regler bör inses att ett begrepp som ”samröre” är ett gummiord. Det kan nog höra hemma i en lagbok i Uzbekistan, Iran eller Egypten. Men dess dunkelhet och tänjbarhet gör det fullständigt främmande för den dessbättre omsorgsfulla svenska lagstiftningsprocessen – även då frågan gäller stöd till antidemokratiska våldsligor.