Katrineholms-Kurirens kulturpristagare 2018 har gjort nästan allt. Hon har turnerat i Europa med popgruppen Nursery Rhymes och sjungit i FNL-rörelsens grupp Freedom Singers med flera band, producerat radio, varit gästprofessor i sång, sångteknik och improvisation vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och hon låg bakom musikteatern "O Fåglastad" på 90-talet. Hon är författare till boken "Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik" som kom 2012 och som nu är obligatorisk läsning på många musikutbildningar. Hon har gjort stordåd för sången inom folkmusiken, gjort otaliga framträdanden för barn över hela landet, är en pionjär inom fri röstimprovisation, och föreläser om musik när tillfälle ges. Och det är bara en del av Marie Selanders levnadsteckning.
Hon och maken Tuomo Haapala, musiker och kompositör, bor i Julita större delen av året. Vintertid far de till lägenheten i Eskilstuna. Men än så länge har hösten inte tömt Stora Fall på folk. Marie Selander möter på trappan och räddar några getingar som är på väg att möta ett gruvligt öde i vattentunnan vid husknuten.
I huset med den gröna dörren är innanfönstren på plats och höstsolen orkar inte hela vägen in i glasverandan. Kaffet i perkolatorn är starkt och hett och nybakad äppelkaka dukas fram på köksbordet. Det är trivsamt ända in i hörnen.
Annat var tempot i somras. Då stod Marie Selander äntligen på scenen vid Lokstallet i Katrineholm som kompositör för all musik samt sångerska, berätterska och konstnärlig ledare för "Kvinnorna och staden", det musikaliska berättardramat byggt på Kerstin Ekmans Katrineholmssvit. Marie Selander började strävan att sätta upp föreställningen vid millennieskiftet, men stötte på patrull flera gånger och först i år blev den av. All musik, för solister, Fogelstakören och fem musiker, är alltså skriven och arrangerad av Marie Selander. Den tonsätter lekfullt och genreöverskridande livet för kvinnorna som var med och byggde staden.
– Vi hade repeterat tolv timmar om dagen och plötsligt..."gud, vi har kommit till premiären". Jag stod utanför planket och lyssnade på mina stämmor, minns Marie Selander.
Föreställningen hade sin beskärda del av krångel. Den bytte regissör på upploppet på grund av sjukdom, Selander själv var i full färd med att ta till sig ett nytt musikprogram i datorn mitt i arbetet och svetten lackade på ensemblen som spelade utomhus den rekordvarma sommaren.
Men efteråt var glädjen stor hos alla inblandade: "Kvinnorna och staden" var i hamn och hade blivit en stor publik- och kritikersuccé med 15 slutsålda föreställningar.
Efter sommaren har Marie Selander tagit nya tag med romanen som hon skrev för flera år sedan men inte fick utgiven då. I den skildras två kvinnoliv, det ena för ett hembiträde på Östermalm för ett sekel sedan och det andra i 60-talets musikliv. Kompisen och författaren Anneli Jordahl stöttar i arbetet.
Det går att dra paralleller mellan romanens kvinnor och Marie Selanders och hennes egen mammas bakgrund. Marie är född i ett barnrikehus i Hammarbyhöjden i Stockholm. Mamma var städerska på Luma lampfabrik, pappa var svetsare. En far som fick sina döttrar att känna att ingenting är omöjligt hjälpte till att forma den okuvliga personlighet som blev Marie Selanders.
[fakta nr="3"]
– Pappa hade en enorm bildningshunger och var fackligt aktiv. Han ville att vi skulle utbilda oss och jag och min syster pluggade på universitetet.
Musikintresset fanns där från början. Pappa tog med döttrarna på konserter, mamma sjöng skillingtryck. Musiken ledde till oväntade möten.
– 1963 skolkade jag från skolan och liftade till Arlanda dagen när Beatles kom, berättar Marie Selander.
Klas Burling, den unga radiopublikens viktigaste röst genom programmet "Pop 63", var med och lockade den hårfagra popgruppen till Sverige. Marie Selander och hennes kompisar hade etablerat kontakt med Burling genom radioprogrammet.
– Vi mötte honom på Arlanda. Han skjutsade John Lennon och vi fick åka med. "I think you girls know more about me than I do" (jag tror att ni flickor vet mer om mig än jag gör), sa Lennon till oss.
I samma veva gjorde sångerskan Marie Selander och Inger Jonsson, som spelade gitarr, det som tusentals pojkar men få flickor gjorde då: bildade band med sina kompisar. Nursey Rhymes, med Gunilla Karlow, Noni Tellbrandt, Inger Jonsson, Marie Selander och Birgitta Pincott, kom till 1964 och hade stora framgångar.
– Vi turnerade hårt i Europa, bland annat på amerikanska militärbaser i Tyskland. Och vi var det andra svenska bandet som fick arbetstillstånd i England, efter Spotnicks.
När #metoo-rörelsen vaknade för ett år sedan ringde Marie Selander runt till sina kamrater i Nursery Rhymes och frågade hur de hade upplevt den tiden. Ingen kunde komma ihåg trakasserier och övergrepp av det slag som nu rapporteras om i kultur- och nöjesbranschen. Marie Selander tror att ett skäl kan vara att bandet alltid bildade front mot folk som inte mötte dem med respekt.
– När vi blev utsatta för något var vi som en person.
– Vi hade en väldigt stark integritet. Det var inga droger, inga fester. Eric Clapton kom och lyssnade på oss i London och bjöd ut Noni. Vi tyckte att han såg ut som en missbrukare så vi förbjöd henne att gå ut med honom. Hon har aldrig förlåtit oss, säger Marie Selander och skrattar.
Men ett popband med kvinnor omskrevs på ett annat sätt än ett popband med män. "Beauties and the beat" löd en rubrik i en engelsk tidning och "fem energiska unga Stockholmsflickor som bevisat att kvinnliga popband inte behöver vara enbart 'söta att se på' ", stod det i pr-material för turnerande band 1967. Och en känd tv-producent som skulle göra en musikvideo med Nursery Rhymes ville att de skulle klä sig i bikini och höga stövlar.
Det blev ett unisont tvärnej från bandet.
– Då hyrde han in gogoflickor som dansar i bakgrunden i videon. Vi kunde ju inte se dem, men efteråt visade det sig att kameran zoomade in deras bröst och sköten, säger Marie Selander och skakar på huvudet.
[fakta nr="1"]
Hon ser framstegen som har gjorts för jämställdhet i nutid men höjer ett varningens finger för hederskulturen som hon anser att samhället har hanterat alltför naivt. Hon ser också en ökad sexualisering av kvinnokroppen och en återgång till "blått för pojkar och rosa för flickor".
Kampen tycks oändlig. Misströstar hon aldrig?
– Nej. Jag måste fortsätta.
Efter åren i Nursery Rhymes fortsatte Marie Selander i bland annat Freedom singers och i irländska folkmusikgruppen Diddlers och svenska världsmusikgruppen Vargavinter. Från rocken och popen gled hennes musikaliska bana mer in på folkmusik.
Det är få som har Marie Selanders bredd som musiker, sångare och kompositör. Hon såg till att lära sig övertonssång/strupsång (som innebär att en sångare kan ta två toner samtidigt) och hon lärde sig att kula. Kommunikationssystemet från fäbodvallarna är knutet till person och tekniken gör att ljudet bär långväga.
Hemma kular Marie Selander för att locka hem katterna. Om ni hör "Jamis Joplin" ropas över nejden i Julita vet ni varifrån det kommer, och ni som såg "Kvinnorna och staden" i somras vet att Marie Selander använder sin sångarbredd i sina kompositioner.
Se prov på Marie Selanders röstteknik här:
Nyfikenhet ligger bakom viljan att ständigt utvecklas och lära sig nytt.
– Jag fick höra att "kvinnor kan inte sjunga strupsång" och att "kula måste man lära sig som liten", säger Marie Selander som såg till att bevisa motsatsen.
Hennes engagemang för medmänniskor i allmänhet och kvinnor i musikbranschen i synnerhet är varmt och stort. Och hon har, som hon själv uttrycker det, "en jävla musikalisk erfarenhet".
Det är självklart att Marie Selander får Katrineholms-Kurirens kulturpris 2018. Hon går före. Hon visar vägen. För vad är meningen med att ha en röst om man inte tänker använda den?