Sjukvård underlättas numera ofta av instrument eller kameror som är uppkopplade över nätet. Men det håller inte som försvar för affärsmetoderna i nätläkarbolag, som tar betalt från landstingen utan att utföra annat än enkla delar av arbetet.
Primärvården ska finnas nära patienten, och medverka till att akutkliniker och sjukhus inte belastas i onödan. Den ska uppmärksamma patienter med sjuklighet eller behov av mer hälsosam livsstil. Bäst fungerar det med kontinuitet i läkarkontakterna. Även om patienten inte varje gång möter samma läkare bör en läkare i primärvården vara patientens doktor, med överblick över behandlingar och medicinering. Detta – husläkare eller fastläkare – är bara partiellt genomfört. Men det är centralt för att förebygga och hjälper till för att undvika felbehandlingar eller onödiga sjukhusvistelser.
Nätläkarbolag är motsatsen till husläkartanken. Affärsidén är att aldrig träffa en patient personligen. Efter frågor via nätet, foton på symptom och ibland videosamtal över mobiltelefon eller surfplatta vill de i rask takt ta betalt för enkla patienter. Det mer arbetskrävande stjälps över på vanlig primärvård – eller specialistvård dit det skrivs mer eller mindre befogade remisser. I reklamen framställs det som bekväm service. Men det kan bli ett sätt att få recept utan att visa upp sitt verkliga tillstånd för en läkare, som vid personlig kontakt skulle se mer, fråga mer och ställa mer allvarliga diagnoser.
Nätläkarföretagen kom i gång genom att grovt missbruka den ordning landstingen har för att ersätta varandra då någon behövt läkarvård under en resa i en annan del av landet. Ersättningen var 2016 hela 2 000 kronor, många gånger mer än vad en vårdcentral får för ett extra läkarbesök. De betalas i stället till större delen med ett fast årsbelopp per listad patient, som varieras med ålder, och vanligen en del andra faktorer, för att styra vården dit sjuklighet och sociala behov är stora.
Det som fungerade väl för enstaka sjukfall på bortom en landstingsgräns urartade till mygel och bidragsmissbruk då nätläkarbolag knöt upp eller köpte ett fåtal vårdcentraler i Vingåker, Tranås och Jönköping. Vissa landsting blev utnyttjade som faktureringsbolag för att få klämma ut överkompensation från helt andra landsting.
I samarbetsorganet SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – reagerade man föredömligt snabbt. I två steg skars ersättningen per nätläkarbesök ned kraftigt. Men även efter detta var den dubbelt upp mot marginalersättningen för en listad patients besök hos sin vårdcentral. Livaktigheten i annonskampanjerna och fortsatt expansion med nya nätläkarbolag tyder starkt på att det fortfarande pågår en lukrativ överbetalning för relativt enkla eller meningslösa eller missriktade vårdtjänster.
Visst kan konsultation via dator eller mobiltelefon i en del lägen avlasta en riktig vårdcentral – privat eller landstingsdriven. För dem som får recept eller svar på frågor utan att sitta i väntrum är det onekligen bekvämt. Men det som i realiteten skulle kunna klaras med telefonrådgivning av en sjuksköterska eller en remiss utan nämnvärd undersökning bör inte ersättas som om det varit något mer arbetskrävande.
Landstingen behöver via SKL se till att deras mellanregionala ersättningar inte missbrukas.De ska inte felanvändas för att motverka primärvårdens uppgifter att styra rätt i vårdkedjan och förebygga ohälsa. En hantering av den art som pågår i Vingåker bör ses som det mygel den är. Ersättningarna bör minskas och graderas.
Det ska inte ges betalt för mer än prestationen. Det ska inte belönas att ha doktorer som undviker att träffa riktiga, ibland besvärliga, patienter.
Nätläkarföretagen är för läkarkåren en pinsamhet och en etisk börda. För den seriösa delen av icke landstingsägd vårdsektor utgör de en politisk belastning.