Sonen hade kissat på sig i förskolan. Vid hämtningen meddelades att treåringen hade sagt att han ville gå på toaletten, men att det bara hade varit en vuxen med barnen just då, som inte hade kunnat lämna de andra. De blöta byxorna var ett faktum.
Olyckan i sig är inget problem. Det är sådant som småbarnsföräldrar får räkna med.
Däremot är omständigheterna anmärkningsvärda. Varför var det bara en i personalen på plats? Vad hade hen gjort om det hade hänt något värre, som krävt att man kallat på ambulans? Och är det rimligt att ett förskolebarn inte får omedelbar hjälp med att gå på toaletten, när alla vet att det kan vara bråttom?
”Förälder till E” är långt ifrån ensam med att reagera på personalbristen. I Lärarnas Tidning berättar en förskollärare att de på pappret tidigare var 3 anställda på 15 små barn, men att det i praktiken ofta bara var 2 på plats, på grund av sjukdom och vikariebrist (26/11-2016).
Den officiella statistiken är inte heller särskilt upplyftande, även om utvecklingen går åt rätt håll. Hösten 2017 bestod varje barngrupp i genomsnitt av 15,3 barn, vilket kan jämföras med Skolverkets rekommendation på 12-15, och personaltätheten var 5,1 barn per personal.
Lösningen är tvådelad. För det första behövs långsiktiga satsningar på både förskollärare och barnskötare, så att fler utbildar sig till yrkena och därefter stannar kvar. Det handlar om löneläge och karriärmöjligheter, och inte minst om rimliga arbetsvillkor, som att inte vara ett litet antal vuxna på väldigt många barn, vilket förutsätter goda möjligheter att ta in vikarier.
För det andra krävs snabbspår för att locka vettiga vuxna till förskolan och här kan Eskilstuna fungera som exempel. I kommunen finns ett ettårigt traineeprogram, där arbetslösa avlastar pedagogerna på förskolor genom att utföra kringsysslor, som diskning, tvättning, dukning och påklädning, samtidigt som de har ersättning från arbetsmarknads- och vuxenutbildningsförvaltningen. Det finns även statliga traineetjänster, där deltagarna arbetar halvtid på förskolor och utbildar sig parallellt.
Ett tredje sätt för att snabbt öka antalet vuxna är att använda sig av så kallade extratjänster, som ska hjälpa nyanlända och långtidsarbetslösa in på arbetsmarknaden, vilket redan är verklighet på en del håll.
Någon kan invända att det är viktigt med pedagogiskt utbildad personal, vilket absolut inte ska underskattas. Däremot utesluter det ena inte det andra, och framför allt måste vi inse att det inte sitter massa utbildade människor på avbytarbänken, som bara väntar på att rycka in.
Tvärtom har det länge varit brist på förskollärare och barnskötare, och i situationen som ”Förälder till E” beskriver var det inte rätt kompetens som saknades. Det var en extra vuxen.