Så är det även med punktlighetsstatistiken för de nya Mälartågen, vars förlagor kommer i tid i 99,8 fall av 100, enligt dagens artikel i tidningen. Det slår 87,8 procent med råge – alltså den andel av persontågen i Sverige som kom fram i tid 2018.
Problemet är att det finns ett ”men”. Enligt Trafikverket beror bara cirka en fjärdedel av alla förseningar på fordonet, och övriga orsaker, som växelfel, solkurvor och nedrivna kontaktledningar, räknas inte in i förlagornas statistik, vilket är logiskt eftersom det är saker som tågtillverkare inte kan påverka.
Därmed inte sagt att satsningen på Mälartågen, som ska underlätta pendlingen i Sörmland, är fel. Men det krävs mer än nya tåg, som är anpassade efter svenskt klimat med snö och is, för att de ska börja gå i tid.
Exempelvis orsakas många förseningar av att det är obehöriga på spåren, vilket kan minska med fler stängsel, kameror och så kallade pyramidmattor som gör det svårare att gå där. En annan åtgärd är att förbättra beredskapen för ersättningstrafik.
Därför är regeringens löften om mer underhåll, nya spår och ett åtgärdsprogram för att säkra ökad punktlighet varmt välkomna. Den sortens satsningar är inte minst viktiga för tillväxten både i och utanför storstäderna, eftersom tåg som ofta är försenade eller segar sig fram gör att färre väljer att arbetspendla.
Då blir det svårare för arbetsgivare att hitta rätt arbetskraft. Något som betonades så sent som i helgen av Pernilla Jonsson, vd för Ikea Älmhult, som skrev på DN Debatt att företaget flera gånger har poängterat hur beroende de är av goda regionala pendlingsförutsättningar för sin kompetensförsörjning. Trots det har restiden mellan Malmö och Älmhult nyligen förlängts, på grund av att tåget numera står stilla i en kvart på en av stationerna.
En liknande tidstjuv finns på sträckan Stockholm-Eskilstuna. Det andra morgontåget är sju minuter långsammare än det tredje, sannolikt av praktiska orsaker som mötande tåg. Alltså precis den sortens hinder som måste byggas bort om arbetspendling ska fungera.