Jag kan jämföra med när min hustru drabbades av hjärntumör 2009. Då fanns en organisation inom den avancerade vården, i vårt fall US i Linköping, där varje klinikchef hade totalansvar inklusive medicinskt ansvar, således både tydligt mandat och ansvar. Den interna tillsynen av klinikerna sköttes av en fristående chefsläkare. Dessutom fanns begreppet patientansvarig läkare (PAL) för att för en enskild patient samordna vårdens insatser. Svårigheterna då var att ingen tog totalt ansvar i en kritisk vårdkedja som inkluderande flera kliniker. Vem som var PAL var ofta både outtalat och oklart för både patienten och vården.
Klinikchefen blev verksamhetschef och då försvann kravet på att ha medicinsk kompetens för att samtidigt kunna ha det medicinska ansvaret. Om det medicinska ansvaret är delegerat till underställd under verksamhetschefen får denne mindre befogenheter än klinikchefen tidigare hade.
2010 togs begreppet PAL bort och istället infördes ”fast vårdkontakt” med motiveringen att PAL inte hade haft avsedd effekt och inte tillämpats som tänkt av vården. Verksamhetschefen ska utse en fast vårdkontakt om det är nödvändigt. Redan här oklarheter. Verksamhetschefen som kan sakna egen medicinsk kompetens ska fatta det beslutet och kriteriet för ”nödvändigt” borde vara ett medicinskt beslut. Vid socialstyrelsens uppföljning av reformen 2012 var resultatet föga förvånande dåligt. Endast 20 procent av landstingen hade tagit fram rutiner och knappt 60 procent hade informerat personalen. Endast ett landsting hade på hemsidan information om möjligheten till att kräva en fast vårdkontakt. Denna behöver inte tillhöra sjukvårdspersonalen men det kan behöva vara en läkare för vissa sjukdomstillstånd, ännu en oklarhet. Oeftergivligt krav på läkare gäller endast livshotande sjukdom, men vårdkontakten utses även då av någon utan krav på medicinsk kompetens. Värst är kanske att den fasta vårdkontakten begränsas till verksamhetschefens ansvarsområde (klinik) varför komplexa vårdkedjor inte täcks av en vårdkontakt.
Till detta kommer landstingen förändring av organisationen. I Östergötland har lagts ett lager mellan direktör och verksamhetscheferna för klinikerna. Grupper av kliniker har slagit samman till Produktionsenheter med en egen chefsnivå. Det innebär än fler inblandade för en enskild patient vid vårdkedjor.
Som synes innebär detta att man bryter mot flera grundläggande regler för tydlighet i ledning och ansvar inom en organisation: Ansvar och befogenheter måste korrespondera, ansvarsfördelning måste var entydig, där flera verksamheter samverkar måste en ytterst ansvarig finnas och beslut ska bara fattas av personer med vederbörlig kompetens.
Sten Jeansson
Civilingenjör med 35 år i näringslivet som bland annat VD för snabbväxande företag samt författare av boken ”Mitt hjärta” om hustruns sjukdomsperiod i hjärntumör.