Det låter bra. Vem vill inte vara trygg och hänga med i tiden?
Men om man går igenom de föreslagna punkterna uppstår frågorna: Trygg för vem? Från vad? Och vilken är den nya tiden?
Konkret innebär S-utspelet att dagens tillfälliga asyllag, som upphör 2019, ska gälla tills gemensamma EU-regler är på plats. Eftersom sådana är långt bort betyder det att barnfamiljersom flytt från krig får fortsatt mycket svårt att återförenas i Sverige och att de allraflesta inte ges permanenta uppehållstillstånd, utan tillfälliga, som måste förnyas. Därmed förblir Migrationsverkets arbetsbörda tyngre än nödvändigt, eftersom handläggare måste ompröva samma ärenden år efter år. Dessutom leder ovissheten och längtan efter familjen till sämre integration.
Den aspekten, att det handlar om sjuåringar som tvingas växa upp utan sina föräldrar, nämner inte statsminister Stefan Löfven (S) och migrationsminister Heléne Fritzon (S) på fredagens pressträff. I stället är mantrat att Sverige ska ha samma regler som övriga EU-länder. Vilka dessa ska vara, och hur de inverkar på enskildas livssituation, verkar vara försumbart.
Samma sak gäller idén att riva upp ebo-lagstiftningen och alltså ta bort möjligheten för nyanlända att, om de kan och vill, hitta bostäder själva. Detta trots att den som är ny i ett land blir tryggare om den får bo nära släkt eller vänner, jämfört med om hen placeras 100 mil bort.
Vidare: Den som har fått avslag på sin asylansökan ska inte, som i dag, kunna byta spår och få stanna som arbetskraftsinvandrare om personen lyckas få ett jobb. Det ska bli enklare att sätta människor, som inte är dömda för brott, i förvar. Tiden innan man kan lämna in en ny asylansökan efter ett avslag fördubblas från fyra till åtta år. Möjligheten för kommuner att – om de vill – ge försörjningsstöd till den som har fått avslag tas bort.
Det mest frustrerande är inte förslagen i sig, även om de, med den avgående S-riksdagsledamoten Sara Karlssons ord, tar ”stora kliv mot det jag ser som en avgrund”, utan att Stefan Löfven framställer sig själv som ett offer för omständigheterna. Som om han inte är regeringschef med mandat att trycka på i någon riktning, utan enbart behöver anpassa sig till övriga EU-länder. Som om den tillfälliga lagstiftningen inte röstades igenom med motiveringen att skapa ett andrum som skulle användas för att förbättra kapaciteten i mottagandet, inte legitimera en permanent försämring.
Därför blev det på fredagen, om inte förr, tydligt att det inte bara är lagen som har ändrats. En lika anmärkningsvärd förändring sedan 2015 är perspektivskiftet.Utgångspunkten har flyttats från att ha de asylsökandes behov och intressen i fokus, till att betrakta dem som en homogen flyktingström, som kan regleras efter eget tycke och smak – utan en tanke på hur det påverkar personer som behöver skydd.
För var och en av dem innebärSocialdemokraternas flyktingpolitik knappast trygghet.