Jag tillhör dem som i princip anser att yttrandefriheten ska vara absolut. Alla åsikter bör vara tillåtna, även de fula, elaka och misogyna.
Samtidigt inser jag att en sådan absolut yttrandefrihet är omöjligt i praktiken. Det är bra att lagen sätter stopp för hets mot folkgrupp eller direkta kränkningar.
Men i dag finns ett bredare tryck på inskränkningar och det gör mig bekymrad. Eller rädd är faktiskt ett bättre ord.
Låt mig förklara varför.
Enligt en undersökning vid Nordicom i Göteborg anser minst hälften av medborgarna att det är rimligt att göra inskränkningar i yttrandefriheten för att skydda andra värden i samhället. Det kan handla om den personliga integriteten, nationens säkerhet eller för att motverka rasism.
Allt det där låter bra. Jag skulle själv kunna skriva under på det. Men den avgörande frågan är vad man menar i praktiken. Ta den nationella säkerheten som exempel. I diktaturer används just det argumentet ofta som ursäkt för att fängsla politiskt oppositionella, tysta oberoende massmedier och skapa en känsla av osäkerhet och rädsla hos de som vill dra upp missförhållanden i ljuset. I Thailand anses det vara ett hot mot den nationella säkerheten att tala illa om kungahuset.
Samma sak med den personliga integriteten. Självklart ska den skyddas. Förtal och kränkningar måste förhindras. Men i länder som Burma eller Ryssland används den sortens inskränkningar som argument för att det är olagligt att granska makthavare. Alla sådana granskningar riskerar ju på ett eller annat sätt att kränka deras integritet.
I Sverige anser bara en fjärdedel att det är okej att begränsa yttrandefriheten för att skydda religiösa värden. Det är mindre än i många andra länder. Men den fjärdedelen måste ändå svara på frågan var gränsen ska gå. Ska det vara okej att kritisera kyrkan? Får man skämta om Jesus eller Muhammed?
Min poäng är väl egentligen bara att man ska vara väldigt försiktig när man stramar åt yttrandefriheten. Det kan tyckas som en fånig sak att säga i dag, när allt som kan sägas sägs på nätet, där inga gränser tycks finnas, men det är ändå viktigt att vara aktsam. För den lagstiftning vi antar i dag som slår fast vad gränserna för yttrandefriheten måste också hålla för trycket även om vi får nya politiska majoriteter.
I dag inser de flesta att en öppen hållning är bra, även med striktare regler. Att det mesta måste få vädras även offentligt. Men så har det inte alltid varit, och så kommer det kanske inte alltid att vara. Och vad kommer då att förbjudas?