Sedan är det bara att erkänna pedanten i mig. Även om den stått under tak hela vintern ska lacken blänka inför den första turen. Tänk att det till och med kan vara kul att ta fram vattenslangen och putsa, allra helst om vårsolen värmer.
Men även om jag inte är en nybörjare längre är den första turen lika ovan varje år. Försiktigt, mycket försiktigt, rullar jag i väg och aldrig har jag så bra koll framåt, åt sidorna och bakåt som under de första milen. Det blir ju både en annan acceleration och bromssträcka än man är vad vid. Rullgruset i asfaltskanten är förrädiskt och varje möte med en stor lastbil på en smal och kurvig väg känns lika obehagligt.
Där håller jag inte med Karin Boye som skrev att det är vägen och inte målet som är mödan värd. För mig är det ett nödvändigt ont att behöva släpa på husvagnen. Men jag vet vad som väntar vid målet och kan därför stå ut de 40 milen.