Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna om bullerregler och cykelställ. Det låter oförargligt. Hur illa kan en cykelparkering bli?
Problemet är att exemplen är falsk varudeklarering. Som alla partier vill SD göra avtryck inom områden som betyder något, och enligt Mattias Karlsson (SD), gruppledare i riksdagen, har samtalen med Moderaterna mycket riktigt handlat om utbildnings-, kriminal- och migrationspolitik (SVT, 2/2).
Att Jimmie Åkesson inte kommer att nöja sig med att härska över trafikreglerna borde inte förvåna någon. SD är inte ett vanligt populistparti, som likt Ny Demokrati råkar vilja minska invandringen i största allmänhet.
Som Håkan Holmberg, politisk redaktör på liberala Upsala Nya Tidning, visar i den nya rapporten ”Den farliga mångfalden – om Sverigedemokraternas världsbild” inbegriper SD:s politik en hel idévärld, där kravet på stängda gränser bara är ett av flera resultat av en genomtänkt grundsyn som är oförenlig med de principer som präglar en demokratisk rättsstat. Det handlar bland annat om synen på fri press, den partipolitiska mångfalden, religionsfrihet och rättsstaten. Det är en övertygelse om att det öppna, demokratiska samhället inte ger någon djupare mening åt livet och att mångfalden är hotfull.
Med den världsbilden blir slutsatsen givetvis att Sverige helst ska ha noll utomeuropeisk invandring. Inte heller upplever man några större hinder med att låsa in asylsökande, villkora yttrandefrihet med svenskt medborgarskap, vilja förbjuda islam vilket företrädare på lägre nivåer har föreslagiteller dela in människor i olika raser där vissa ingår i nationen, andra inte.
Vilka metoder är liksom inte okej om man på riktigt tror att Sverige är utsatt för ett existentiellt hot av människor från ”främmande” kulturer?
Samma sak med motståndet mot pressen. SD lever i symbios med nätsajter som hetsar mot och hotar bland annat journalister. Ledande företrädare har kallat journalister för ”denna nations fiende”, förklarat att medierna ska stoppas ”i sinom tid” och beklagat att svensk media inte fungerar som ungersk.
Detta eftersom svenska journalister inte styrs av staten, utan främjar debatt och meningsskiljaktigheter, ställer kritiska frågor och ger annorlunda perspektiv, som inte syftar till att underbygga den nationella identiteten.
Därför handlar liberala partiers starka markeringar mot SD inte primärt om att de inte delar SD:s syn på stängda gränser. Inte heller om att de tror att det skulle vara omöjligt att komma överens om skatter, miljöfrågor eller företagarnas villkor. Inom dessa områden rör sig SD ganska fritt och taktiskt påden traditionella höger-vänster-skalan.
Däremot placerar sig partiet stabilt på den auktoritära polen på det som brukar kallas GAL-TAN-skalan. Där står liberala värden, som exempelvis Centerpartiet och Liberalerna företräder, i rak motsats till de auktoritäraoch nationalistiska.
Därför sitter misstron och farhågorna mot SD, med all rätt, betydligt djupare och sträcker sig långt förbi nästa budgetförhandling. Socialliberaler som vägrar acceptera SD i ett regeringsunderlag, och hellre gör gemensam sak med S, är helt enkelt beredda att göraavkall på en del ekonomiska spörsmål.
Inte för att ekonomin är oviktig, utan för att demokratin är viktigare.