Han ville inte säga just något om vilka fel som begåtts i regeringskansliet i fråga om säkerhetsluckan som öppnades av Transportstyrelsen. Om man bryr sig mer om sakinnehållet och mindre om tonläget så var kärnpunkten i alla fall att två av hans ministrar hade kommit i ohållbart läge. Han lät dem också lämna regeringen. I vad mån de båda fälldes av egna misstag eller av dålig organisation och illojala tjänstemän kan nog diskuteras. Mer om detta kan belysas när Konstitutionsutskottet ser närmare på frågan.
Stefan Löfven insåg i alla fall att han blivit tvungen att till stor del vika undan för kritiken. Att det skulle begäras misstroendeförklaring påskyndade det som i vart fall vad gäller infrastrukturministern annars hade hänt något senare. I det mest centrala har statsministern – fast han inte så gärna ville säga det – gått oppositionen till mötes
Därmed borde det också vara lättare för sansat folk i allianspartier att se till att få stopp på kravet på misstroende även mot försvarsministern. Det var ett både sakligt och politiskt missgrepp. Bland annat hade man inte tagit hänsyn till det som en av Hultqvists företrädare, Mikael Odenberg (M)påpekade: Ansvarsområdena i regeringen hade ändrats från 2014, så att Hultqvist inte hade det breda samordnande säkerhetsansvaret, som i stället låg på Ygeman.
När en fråga kommit i sådant läge vinner man respekt, och visar inte svaghet, när man ändrar sig och låter bli att halsstarrigt driva saken till omröstning i kammaren. Oavsett vad som sägs just nu, medan adrenalinet fortfarande kokar, så bör riksdagsgrupperna se till att hejda ett felsteg som Stefan Löfven förstått att han annars kan utnyttja. De som inbillat sig att de med provokation och hårt språk skulle kunna sätta dit Löfven hade inte tänkt särskilt långt, nu blev de i stället snarast överlistade.
Det har över huvud taget varit för mycket adrenalin och för lite av kylig eftertanke på oppositionshåll de senaste dygnen. Det har dessutom pågått något annat. Den allvarliga frågan om IT-Säkerhet och Transportstyrelsen har, som det uttrycktes i Västerbottens-Kuriren (se klippspalten!), varit på väg att "kidnappas" av dem som egentligen strävar efter ett alliansförhållande mellan borgerliga partier och ytterhögern i SD.
Detta är något som såväl Centerpartiet som Liberalerna avvisar. De har skäl att se upp bättre.
Sakfrågan bör dessutom inte tappas bort. Det verkar finnas flera oroande inslag i det som hände i Transportstyrelsen, vad gäller dels säkerhetstänkandet i statsförvaltningen, dels regeringsarbetets organisation, dels öppenhet och förtroende mellan regering och seriös opposition i känsliga säkerhetsfrågor. KU-behandlingen bör kunna göra nytta och kanske avslöja en del ännu okända felaktigheter,
I ett besvärligt parlamentariskt läge behövs en bättre balans mellan samverkan och konflikt, så att inte blockpolitik och korttänkt vilja att skada andra partier blockerar lösningar och försvagar politikens reformkraft. Där behöver såväl allianspartier som socialdemokrater tänka efter. Det gäller statsministern också. Hans vresighet löser inget. Hans oförmåga att i fler frågor gå oppositionen till mötes och ge och ta har på ett olyckligt sätt samverkat med de mest okonstruktiva attityderna på borgerlig sida.
De båda nya statsråden tycks i alla fall inte göra de problemen värre. I likhet med flera andra ministrar är Tomas Eneroth och Heléne Fritzon samarbetsvana – och mer smidiga personer i utbytet med andra partier än vad stats- och finansministrarna är.