Sprututbytesverksamheter har som huvudmål att förebygga spridning av blodburna infektioner som hiv och hepatit b och c, hos personer med injektionsmissbruk. De ska också skapa en grogrund för sjukvården att uppmuntra missbrukare till rehabilitering och att bli narkotikafria. Klinikerna ska också informera om smittrisker, smittskydd och riskerna med missbruk och om erbjudandena om rehabilitering, avgiftning, samtalskontakt och stöd. Det handlar alltså både om att minska risken för smittspridning och om att öka missbrukares förtroende för vården.
Det var planerat att det sörmländska programmet för narkomaner redan skulle vara i gång på Mälarsjukhusets infektionsklinik i Eskilstuna. Redan i december väntade verksamheten i princip bara på beslut från riksdagen om att ta bort kommuners vetorätt i frågan och förflytta över hela ansvaret till landstingen. Detta skrev Eskilstuna-Kuriren om 13/12.
Lagändringen har nu gällt i snart tre månader. Men landstinget ligger tragiskt nog efter och Sörmland kommer inte få se något program igång förrän i slutet på året.
I Eskilstuna och Strängnäs beräknas det finnas ca 200 sprutnarkomaner. Det berättar Göran Stenlund, verksamhetschef på kliniken. Hur många som kan finnas i hela Sörmland är osäkert. Likaså hur många av dem som kan tänka sig att ta del av programmet. Men att arbetet måste igång är det ingen tvekan om.
Vi har internationell erfarenhet av att sprututbytesprogram räddar liv. Även Röda korset, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och World Health Organization (WHO) förespråkar sprututbytesprogram. Det är att föredra framför moralkakor. Skåne har haft tidiga verksamheter sedan 1980-talet och det är bedrövligt att enskilda kommuner kunnat hindra insatserna genom sin vetorätt.
Utbytesverksamheterna är vård av sprutnarkomaner. Landstingen är de som ska ha ansvar över vården och det ska vara samma regler som gäller över hela landet så att sjukvård är likvärdig för alla. Kommuner ska ha lika lite rätt att förhindra sprututbyte som de har rätt att förhindra livsnödvändiga operationer eller för den delen att gipsa benet på en vild skidåkare.
Vilken vård någon behöver ska professionella bestämma. Inte kommunala tjänstemän.