Det gav tydligen mersmak, floran av luftiga kommunala "mål" fick ett nytt tillskott. Till 2020 skulle Norrköping erövra positionen som "Sveriges musikhuvudstad".
Vilken stad skulle i så fall förlora den titeln? Det finns många sätt att bedöma musik och konserter. Vem som är "bäst" är helt subjektivt.
Men för Norrköping handlade det om kommunens varumärke. Det var ett projekt, till stor del på näringslivskontoret, inte i kulturförvaltningen. Framför allt inte i det fria kulturlivet, där musik spelas och spelas in,
Projektet kallades "Musikhuvudstaden 2020". Så här års 2015 hade Norrköpings stad ett evenemang i Visby under Almedalsveckan. Där medverkar ganska många kommuner på olika sätt – till mycket oklar nytta. Till Almedalen hade Norrköping engagerat en "varumärkesspecialist".
Tomt och ihåligt är det marknadsföringen kan skapa – när den inte har en trygg grund i varor och tjänster med kvalitet. Konstlade varumärken är ett gungfly som underlag att stå på. Nu har det varit Bråvallafestival igen, och besked kom om att det var sista gången. Det påstods att en ny omgång våldtäkter och ofredanden var orsaken. Det kan betvivlas. Förlusterna var stora redan förra året. Ifall festivalen varit en kassakossa hade överseendet med att deltagare blev brottsoffer måhända varit större.
Det inträffade bör vara en tankeställare för kommunala förtroendevalda på alla håll, ifall de uppmanas att godkänna förslag om att marknadsföra kommuner, ge dem nya varumärken eller "sätta dem på kartan". Projekt kostar, projekt tar slut. Det de skapar, om de alls skapar något, kan vara av föga värde annat än tillfälligt. Föreslås det att kommunen eller dess bolag ska betala för att skicka en varumärkesspecialist till Visby i början av juli bör man tänka efter och i de flesta fall rösta för avslag. Ofta sköts detta slags påhitt i kommunala bolag, som avskärmats från det vanliga budgetgnetandet med utbildningen, äldrevården och stadsmiljön.
En annan sak är ju om Norrköping varit slarvigare än andra vad gäller att ha ett festivalområde, där besökarna, särskilt de kvinnliga, var trygga mot antastande och våldsamheter. Det ordnas väldigt många musikfestivaler, av mycket olika slag. De lockar också olika slags publik. Det blir en mer riskfylld miljö om det är tältplatser runt festivalområdet, och en rörig miljö där en del av deltagarna är påverkade av alkohol eller narkotika – i en del fall obehärskade och omdömeslösa, i andra fall utsatta och försvarslösa.
Festivalerna skiljer sig åt även där, men ibland är det inte bara musiken utan supandet och oordningen runt evenemanget som har dragningskraft på en del av publiken. Det ställer rätt stora krav på både polis och ordningsvakter, som ändå kan ha mycket svårt att se vad som händer och se det i tid.
Sexualbrott och andra brott kring stora nöjesarrangemang i sommarnatten är ingen nyhet. Sådant har förekommit i alla tider, men ofta har det tagits alltför lätt på saken. Dålig grabbighet i förhållande till både kvinnor och sprit har tenderat att ursäkta mycket som inte alls borde ursäktas.
Att det numera blivit mer uppmärksamhet och mindre hyssjande har gett tråkig publicitet för festivalarrangörer. Inte minst Bråvallafestivalen fick ett solkigt varumärke och blev värdelös för det kommunala varumärkesbyggandet,
Men det har blivit en nyttig uppmärksamhet på frågor om hur pojkar och män ska sköta sig – och om vad man bör se upp med, både som besökare och som arrangör eller ordningsvakt.