Tankegången bygger på att det är socialdemokratin som är huvudfienden och att de som ibland slarvigt kallas för de icke-socialistiska partierna – från Liberalerna och Centerpartiet till Sverigedemokraterna – skulle dela en åsiktsgemenskap.
Nu är det inte så. Liberala partier har inte mer gemensamt med ett nationalistiskt parti än med ett socialistiskt. Snarare tvärtom.
I Sverige märks det dels på att SD har klassat liberalism som en motståndare och pekat ut L, C och MP som de partier som de står längst ifrån. Dels på att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) – till skillnad från Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) – har satt sina samveten i pant på att aldrig samarbeta med Jimmie Åkesson (SD), vilket även avspeglar sig i partiernas väljarkårer.
Enligt DN/Ipsos undersökning, som publicerades i måndags, kan 57 procent av Centerpartiets väljare acceptera Socialdemokraterna i en regering, medan bara 7 procent accepterar SD. Motsvarande siffra bland moderata väljare är 21 procent för S och 33 för SD. KD:s väljare ligger nära M, medan Liberalernas påminner om Centerns.
Nu har SD aldrig funnits med i någon allvarlig diskussion om att ingå i en regering – utan enbart som stödparti – men det ger en tydlig bild av hur de olika partiernas väljare ser på partiet. Samma tendens syns i SVT:s vallokalsundersökning.
Om man ska förenkla finns det inte en sorts alliansväljare, utan två. De som röstade på C och L föredrar ett blocköverskridande samarbete, medan de som röstade på M och KD är mer öppna för att släppa in SD.
Det betyder att den pågående kampanjen om att det vore ett svek om C och L inte gick med på att bilda en alliansregering med SD-stöd saknar verklighetsförankring.
Tvärtom vore det ett svek mot de egna väljarna om C och L bröt sitt vallöfte: Aldrig stödja sig på SD, utan blicka över blockgränsen, om mandaten inte räcker för att bilda en ”ren” alliansregering.
Att detta inte är vad många som röstat på M, KD och SD vill är irrelevant. Det är inte dem som Jan Björklund och Annie Lööf svarar inför, eftersom det inte är M-, KD- och SD-väljarna de har fått sina röster ifrån och därmed inte heller representerar. Därför bör Lööf och Björklund sätta stopp om det interna trycket på Ulf Kristersson att försöka ta makten med SD-stöd blir stort.
M, KD och SD har tillsammans 154 riksdagsmandat. C, L, MP och S har 167. De senare kommer enkelt att få igenom både sin statsministerkandidat och sin budget, trots att de inte har egen majoritet. Budgetreglerna kräver bara att inget motförslag samlar större stöd och i statsministeromröstningen räcker det att Vänsterpartiet lägger ner sina röster.
”Sidbytet” handlar inte om L och C inte skulle ”våga” regera med SD eller att partierna skulle sakna ”modiga” politiker, vilket återkommande hörs från högerkanten. Det handlar om att Centerpartiet och Liberalerna enbart företräder sina väljare. Inte Moderaternas och Kristdemokraternas.