De fyra partiledarna i M, C, L och KD försökte i onsdagens Dagens Nyheter förklara vad som egentligen menas med det som ofta varit svepande uttalanden om att "lägga ned" eller "avskaffa" Arbetsförmedlingen.
Det är inte överraskande att tomheten i de förenklade parollerna då framstod mer tydligt. Att Arbetsförmedlingen "läggs ned i sin nuvarande form" betyder, när slagorden är avskalade, att den fortsätter med en rad viktiga myndighetsuppgifter och andra statliga funktioner, men att det sker en öppning för att fristående förmedlingar får betalt för att sköta "matchningen" – att få arbetsgivare och arbetssökande att mötas.
Detta är inget löst hugskott. Det finns ett antal exempel att lära av i andra länder. Australien nämns ofta, men det finns fler.
Det går att lära av andras erfarenheter och av andras misstag. Det ser också ut som om de fyra partierna lärt en del av misstag som inträffade i det moderatledda arbetsmarknadsdepartementet under fyrpartiregeringens tid. Det var för lite krav och för stort utrymme för kvackande när "etableringslotsar" skulle hjälpa till med introduktion och föreberedelse av nyinvandrade i arbetslivet. Det experimentet fick avbrytas.
Den läxan har satt sina spår i partiledarnas artikel på onsdagen. Erfarenheten har lett till skrivningar om stramt regelverk, uppföljning av skarpa kvalitetskriterier och en utbetalning av ersättning när resultat verkligen visas upp. Man tänker sig också en graderad ersättning som den statliga myndigheten fastställer utifrån hur arbetskrävande det kan väntas bli att förmedla praktik, tillfälliga eller fasta jobb.
Det är troligt att arbetsförmedlandets nytta för arbetssökande kan förbättras på det här sättet, förutsatt att man hittar bra samarbetsformer med utbildning och ibland med sjukvård, men även med branscher och deras fack. Ju mer en fristående förmedling är välförankrad på lokal- och regionplan, och ju mer av kunskap om delarbetsmarknader den har, desto lättare bör den kunna koppla ihop rätt arbetsgivare med personer som är nya i landet eller byter yrke efter omskolning eller flytt.
Men det är ju också tydligt att detta, om det ska kunna lyckas, behöver bli en förtroendebransch, som blir respekterad genom att vara till praktisk nytta och som inte uppfattas som något slags partipolitiserat omstörtningsförsök. Det skulle vara bättre om man helt slutade med slagord om att "lägga ned" eller "avskaffa" och ställde in sig på att det är en komplicerad förändring, som kan ge bäst resultat om den kan genomföras successivt, i takt med att fristående, kanske näringslivs- och fackanknutna aktörer,växer fram. Erfarenheterna från de av parterna skapade trygghetsråden visar på möjligheterna.
Det är ett missgrepp av de fyra partiledarna att inte helt avbryta agitationen om att "lägga ned" utan ha kvar ett svepande språkbruk om att "lägga ned i nuvarande form". Realiteten, som de själva medger i det finstilta, äratt arbetsförmedlingens många viktiga myndighetsfunktioner måste bli kvar, och att staten ska ha kvar huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken, för arbetsträning och förberedande insatser för personer med stora svårigheter på arbetsmarknaden samt för nyanländas etablering.
Det sistnämnda blev arbetsförmedlingens ansvar under Reinfeldtåren, och svepande uttalanden om kommunalt ansvar, visar sig – klokt nog – bara innebära att en del kommuner med "kapacitet och förmåga" ska kunna få ta större ansvar.
De fyra partiledarna skulle göra bättre intryck om de inte gömde realistiska insikter bakom frasradikala ordridåer.