2/7: Jonas Sjöstedt (V)
Jonas Sjöstedt gick all in på att berätta om sina egna sjukvårdsupplevelser: om när han fick barn, tog farväl av sin pappa och gjorde sig illa i foten. Bakgrunden är att V vill profilera sig som (V)älfärdspartiet i allmänhet och sjukvårdspartiet i synnerhet.
Tidigare var det avgiftsfria mediciner för barn. Nu är det dygnet runt-öppna vårdcentraler i hela landet.
3/7: Jan Björklund (L)
Jan Björklund hängde på Sjöstedts jag-trend och blev faktiskt ännu mer personlig än V-ledaren. Men medan Vänstern vill prata välfärd satsar de borgerliga partierna, med L och C i spetsen, på att prata om klyftor, framför allt mellan dem som har och inte har jobb.
För att ge tyngd åt talet anlände Björklund till Almedalen med ett 34-punktsprogram, där många förslag var nya jämfört med vad dåvarande Folkpartiet drev i regeringsställning 2006-2014. Däremot är flera förslag, och tråden av socialliberalism som Björklund betonar, snarare nygammal FP/L-politik.
4/7: Annie Lööf (C)
Expressens politiska kommentator KG Bergström har utnämnt Annie Lööf till liberal drottning. Hon började sitt tal med samma klyftproblematik som Björklund och gick vidare med att prata om miljö och klimat, för att befästa rollen som borgerlighetens gröna röst.
Men det var i slutet, när hon kom till avståndstagandet mot rasism och högerpopulism, hon tände till på riktigt. Det är även inom det området, i synen på SD, Centern markerar mot M. Det gjorde inte saken sämre att Fredrik Reinfeldts förra talskrivare, Moa Berglöf, inför talet gick ut och meddelade att hon, efter 20 år som M-röstare, tänker byta till team Annie Lööf.
5/7: Magdalena Andersson (S)
Det hör visserligen till att regeringen ser mer positivt på verkligheten än oppositionen, men kontrasten mellan Anderssons tal på onsdagen, och Lööfs och Björklunds framföranden tidigare under veckan, är enorm. Särskilt med tanke på att S gärna vill bilda regering med C och L.
Oavsett vilket gör Andersson klart att det är slut på skattesänkningar och lovar satsningar på välfärden. Problemet är att de utlovade 20 miljarderna sannolikt inte ens räcker för att bibehålla nuvarande kvalitet. Ett annat är att Andersson gärna vill fördela resurser, men hon är inte lika pigg på att förklara hur de ska skapas.
6/7: Ebba Busch Thor (KD)
Kristdemokraterna satsar på att bli pensionärsorganisationernas politiska gren. Fler äldreboenden, garantiplats för alla över 85 år, lägre inkomstskatt och högre bostadstillägg står på agendan, under parollen ”välfärdssveket”. Dessutom spinner Busch Thor vidare på förra årets paradfråga under Almedalsveckan – svenska värderingar – medan Jas-planen för att bomba IS, som var ett av hennes huvudnummer 2015, lös med sin frånvaro.
7/7: Jimmie Åkesson (SD)
Precis som Vänsterpartiet vill Sverigedemokraterna gärna titulera sig nya sjukvårdspartiet, bland annat genom att föreslå att ofrivilligt skiftarbete ska bort. Dock utan att bemanningen på vissa tider påverkas, vilket i det närmaste är en olöslig ekvation.
I talet fokuserade Åkesson på att måla upp bilden av ett modernt folkhem, citerade både Verner von Heidenstam och Per Albin Hansson, och uttryckte populistiska oneliners mot påhittade halmgubbar, som att det är de kriminella, inte de laglydiga, som ska låsas in. Någon däremot?
8/7: Gustav Fridolin (MP)
Miljöpartiets tid i regering har inte varit någon dans på maskrosor. Skolan har inte gått att fixa på det sätt som Fridolin önskade och många gräsrötter ser inte med blida ögon på att MP stramat upp flyktingpolitiken till EU:s miniminivå.
Däremot har de gröna faktiskt fått igenom en hel del miljö- och klimatsatsningar och i talet fokuserade MP-språkröret på de gröna frågorna. Innan dess hade partiet presenterat tio förslag för grönare och barnvänligare städer, som bland annat går ut på att barn ska kunna cykla till skolan och röra sig säkert utomhus. I klartext betyder det färre bilar.
9/7: Anna Kinberg Batra (M)
När Anna Kinberg Batra fick det tvivelaktiga nöjet att vara sist ut bland årets talare gjorde hon det med besked. Talet var över hennes normalnivå och hon markerade kraftigt mot nazistiska Nordiska motståndsrörelsen som stod i publiken.
Men det var ett annat budskap som stack ut: Om inte försvaret får minst två miljarder kronor extra i höst, går Moderaterna från förhandlingsbordet med den så kallade försvarsgruppen, där M, C, KD, S och MP ingår.
I övrigt bestod talet inte av några nyheter, utan hade fokus på arbete, trygghet och integration, och som DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg påpekar är det flera borgerliga partier som går tillbaka till rötterna.
M kör försvar, arbete och lag och ordning, och Kinberg Batra påpekar att de är ett liberalkonservativt parti. KD är inne på äldrefrågor och familjepolitik, medan L betonar sin socialliberala ådra.
Samma sak gäller regeringspartierna S och MP, som pratar skattesänkningar vs välfärd respektive miljö och klimat. Detta samtidigt som V-ledaren, sin vana trogen att få vara bihang till S, tjurar när S flirtar över blockgränsen.