Jobbet ska ändå utföras, ifall arbetsveckan i företaget eller kommunen blir 30 timmar, i stället för 40 eller något mindre. Då behövs andra som kan göra det, upp till 33 procent fler personer. Fast inte alltid fullt så många – det kan ju ibland bli mer mekanisering, något färre sjukdagar – eller ökat arbetstempo under återstoden av arbetsdagen.
Sex timmars arbetsdag med oförändrad månadslön, brukar det heta, senastpå första maj, denna gång från Jonas Sjöstedt (V). Ett tillverkande företag kan lägga ned eller flytta bort – om lönekostnaden per timme stiger med upp till 33 procent.
Men en skola kan inte skicka hem eleverna tidigare, med 25 procent mindre undervisning. Äldrevården kan inte skära ned omvårdnaden med en fjärdedel. Ett akutsjukhus kan inte avvisa var fjärde patient. Personal måste ersättas – det behövs fler med tillräcklig kompetens.
Ifall en avgränsad, liten och inte så specialiserad grupp jobbar mindre men ändå får betalt för åtta timmar om dagen, späds rekryteringsbehovet ut. Det blir svårt att urskilja på den stora arbetsmarknaden. Men skickas alla barnmorskor hem efter max sex timmar per dygn märks detmycket tydligt.
Fackliga organisationer kan reagera om det ena kommunala yrket får 33 procent mer per timme och det andra yrket inte får det. Och ännu mer om samma slags personal avlönas helt olika, så att det ena äldreboendet har 33 procent bättre timlön än det andra.Det är det senare Jonas Sjöstedt (V) påstår sig vilja testa i samtliga kommuner och landsting, på vardera en arbetsplats.
Omfattas hela yrkesgrupper, men inte andra, blir det en stor förskjutning mellan avtalsområdena, som rader av fackförbund inte kommer att finna sig i. Det är dock inte heller Jonas Sjöstedts mening att det ska bli så. Sextimmarsdagen, med oförändrad månadslön, sägs egentligen vara för alla – åtminstone alla i offentlig sektor. Så mycket tydligare blir då problemet att hitta rätt ny personal. Och vem betalar om alla hittills heltidsarbetande ska jobba avsevärt mindre varje vecka men ändå få lika många kronor på lönekontot?
Med de 82 procents sysselsättningsgrad i åldrarna 20-64 år som Sverige har är det inte enkelt att öka antalet yrkesaktiva med över 20 procent. Avståndet mellan 82 och 100 är för litet – för där finns studenterna, liksom sjukpensionärer och andra icke arbetsföra.
Det är förstås många som deltidsarbetar, och en del som är arbetslösa eller inte ingår i arbetskraften trots att de är arbetsföra. Vidare kan pensionärer jobba mer. Delar man antalet arbetade timmar i SCB:s senaste arbetskraftsundersökning, för mars, med antalet sysselsatta 15-74 år gamla, är genomsnittlig veckoarbetstid cirka 33 timmar. Men då ingår många som inte kan gå upp till ens 30 timmar.
I arbetskraften finns en mängd specialiserade jobb, som inte kan utföras utan utbildning och erfarenhet. Sextimmarsdag skulle kraftigt minska den möjliga produktionen – bland annat av välfärdstjänster. Ändå talas det om ”oförändrad” lön. Realiteten är att om produktionen minskar men lönesumman förblir densamma faller pengarna i värde. Idén om sex timmars arbetsdag med oförändrad lön är en relik från inflationsillusionernas 70- och 80-tal. Då fördelades mer än som fanns att dela på, varefter inflation och devalveringar tryckte ned reallönerna.
Ändå kan partiledare 2017, genom att tala om försöksverksamhet, upprepa samma illusionsnummer, i trygg förvissning om att slippa kritiska frågor. Det kan ha sin funktion, i taktikspelet för att irritera S och konkurrera med MP och Fi. Men i verkligheten, där välfärd kommer ur arbete, är det en omöjlig politik.