Stora atomdrivna u-båtar med interkontinentala kärnvapenraketer, teoretiskt med upp till 200 atombomber, brukar inte tas in i den grunda Östersjön. Där fyller de ingen funktion i fredstid eller under krigshot. De är byggda för att ligga gömda i många månader i de stora oceanernas vidsträckta havsdjup, och genom andraslagsförmåga avskräcka från anfall eller från verksamma svar på aggressioner.
Att Putinregimen tagit in den något åldrade TK-208 Dmitrij Donskoj i Östersjön, till en uppvisning i S:t Petersburg kan tänkas vara en psykologisk påtryckning – mot väst i allmänhet och Norden i synnerhet. Men som hot innebär båten inget nytt, och det tillfälliga Östersjöbesöket än mindre.
Ubåten är drygt 40 år gammal. Även om den till skillnad från några andra av samma typ har moderniserats, och inte skrotats, är den en kvarleva från Sovjettidens teknik och militära storslöseri. Inte heller det ovanliga besöket i Östersjön av ett par kinesiska fartyg som ska öva något ihop med ryssarna är ett nytt hot riktat mot Sverige.
Alla former av militär samverkan mellan Kina och Ryssland är ägnade att globalt sett öka osäkerheten i väst om vad maktpolitiken i Moskva eller Peking kan innebära, främst i Asien. Men ska vi kunna urskilja de verkliga hotbilderna mot oss, och hur de förvärrats, är tillfälliga och väl synliga flottbesök inte rätt skäl att oroas. Det som kan vara långt allvarligare syns inte så så bra, och går definitivt inte att fotografera i sjön utanför några danska vindkraftverk vid bron över Stora Bält. För att upptäcka och rätt bedöma nya hotbilder behövs vaksamhet, politisk klarsyn och underrättelseverksamhet.
Den säkerhetspolitiska hotbilden i norra Europa har försämrats genom bakslaget i Ryssland, där de under en tid friare förhållandena ersatts av en auktoritär regim. Viktiga element är ett stort inslag av KGB:s arvtagare i politiska positioner samt symbiosen mellan den politiska ledningen och grupperingar av miljardärer i en ekonomi byggd på fossil energi och på korruption. Sedan några år har denna regim uppträtt aggressivt – vissa riktningar militärt, i andra med desinformation, angrepp på datorsystem och försök att stabilisera stora och små västliga demokratier.
Det är klart att det, i länder som Sverige, motiverar en förstärkning av både det militära försvaret och skyddet mot sabotage, datorintrång och försök att störa och manipulera vårt politiska system och vår nyhetsförmedling. Samtidigt är det ett faktum att Sverige och andra länder varit alltför långsamma med att göra rätt saker i rätt tid, inte bara när det gäller ökade försvarsanslag.
Valet av Donald Trump, Storbritanniens utträde ur EU, verkningarna av finanskrisen 2008-09 och dess efterspel, samt den inre utvecklingen i några av EU-länderna, såsom Ungern och Polen, har samtidigt spritt osäkerhet om de säkerhetsstrukturer i Nato och EU som Sveriges trygghet är beroende av. Att Putinregimen har en rad medlöparpartier i Västeuropa, på den högerradikala kanten, innebär ett inre hot som är likartat med Sovjetstyrets medlöparpartier i väst under kalla kriget.
Hotbilderna har förändrats. De behöver hanteras parallellt med en rad andra mycket stora frågor, från klimathot och miljöpolitik till finansiell stabilitet och samverkan mot brottslighet. Det bör inses att detta ändrar prioriteringarna, och även gör de tidigare blockmotsättningarna mindre framträdande och mindre avgörande. Fokus flyttas delvis från inrikes- till utrikespolitik. Behovet har tilltagit av demokratisk sammanhållning – mot extremism samt för en ökad tyngd för Sverige i arbetet på att stabilisera ett osäkert läge i vår omgivning.