Vi är med i EU. Vi deltar i militära utlandsuppdrag, ibland enligt FN-beslut. Samverkan med andra har ökat i betydelse i säkerhetspolitiken.
Det är även större öppenhet om att sådan samverkan pågår, exempelvis i underrättelsetjänst. Samtidigt finns goda skäl för stark sekretess kring metoder och detaljinnehåll.
Brottsbalkens paragrafer om spioneri och närliggande brott bygger fortfarande på i första hand en åtskillnad mellan Sverige samt ”främmande makt” eller mellanstatliga organisationer. Att Sverige har formella eller informella allierade, och vänner som står oss mycket nära i demokratiska och andra värderingar, syns inte i lagboken.
Det har i det försämrade säkerhetspolitiska läget blivit än mer riskabelt med de luckor som finns i straffbarheten för spioneri för främmande makt samt för vårdslöshet med kvalificerat hemlig information. Luckorna finns främst där det som kan ta skada är antingen förtroendet i underrättelsesamarbete eller säkerheten för ett land som står oss nära.
Det finns verkligen skäl för vissa lagskärpningar om spionage och annat som inte främst riktas mot Sverige. Men viktigt är också att inte ställa till med en smygande mörkläggning, där mer och mer av utrikespolitik och kunskap om omvärlden i rättspraxis kan successivt dras in under sekretess och straffansvar. Det skulle kunna skada nyhetsförmedling och debatt om andra länder, om internationella organ – kanske till och med om EU-samarbete eller utsända FN-styrkor.
Sedan i höstas finns ett utredningsförslag om bland annat ”utlandsspionage” som ett nytt brott – samt dess motsvarighet i obehörig befattning med hemliga uppgifter. Det gäller inte bara Brottsbalken utan också Tryckfrihetsförordningen. Det finns skäl att se noga och kritiskt på särskilt en del i lagförslaget. Men andra delar av det borde riksdagen godkänna snart.
Att spioneri, liksom andra brott i samma kategori, inte bara kan avse att starkt hemliga uppgifter hamnar hos främmande stat, utan även hos en sammanslutning, är angeläget – med tanke på terrororganisationer och andra diktaturfrämjande rörelser. Likaså är det starkt motiverat att utvidga straffrättens räckvidd även dit där svensk militär eller andra utsända – som diplomater och underrättelsepersonal – verkar i utlandet. Det handlar inte bara om att skydda FN-trupper. Utredningen pekar också på svagheter i hur svensk juridiks straffbestämmelser skyddar uppgifter som Sverige får från andra länder inom ramen för underrättelsesamarbete.
Ett nytt brottsbalksbrott finns det goda skäl för. Problemet med ”utlandsspionage” så som det nu föreslås, är att det avser skada för Sveriges relationer till annan stat, oavsett vilket slags stat det är – eller till mellanfolklig organisation, oavsett vilket slags karaktär den har. Här finns risken ifall samma paragrafer också tas in i grundlag, där skyddet finns för nyhetsförmedling och samhällsdebatt . Brott som spioneri finns redan i Tryckfrihetsförordningen. Det starka svenska skyddet för det fria ordet har sedan länge denna avgränsning, och den är en del av demokratins självförsvar.
Det centrala är i stället skillnaden mellan den vanliga och den kvalificerade sekretessen. Den vanliga bryts igenom av meddelarfrihet – alltså en möjlighet att anonymt lämna upplysningar ur sekretessbelagda handlingar för publicering i grundlagsskyddat medium, såsom en tidning med ansvarig utgivare. Vid kvalificerad sekretess är det däremot även straffbart att läcka till pressen. Utrikessekretess är i regel av det förra slaget medan den senare i hög grad omfattar militära hemligheter och underrättelsetjänst.
Den del av förslaget som gäller Tryckfrihetsförordningen bör omarbetas – i en parlamentarisk arbetsgrupp, så som det brukar gå till inför grundlagsändringar. Den enkla utrikessekretessen är förrädiskt tänjbar. En risk är att den blir missbrukad för att försvåra insyn, i frågor där inget egentligt säkerhetsintresse berörs.