Efter valförlusten 2020 har Donald Trump kopplat ett ännu hårdare grepp om republikanska partiet – som han erövrade 2016 och drivit än mer åt höger. I Iowa i tisdags visade det sig på nytt, när partifolket samlades till nomineringsmöten, ett första steg när partiets presidentkandidat ska utses.
Nu på tisdag följer primärval i New Hampshire, en delstat som är annorlunda och där den populäre guvernören Chris Sununu är en av de få kvarvarande republikanska Trumpmotståndarna av betydelse. Han förordar den mer traditionellt konservativa ex-guvernören, och tidigare FN-ambassadören, Nikki Haley. Hon skiljer sig från Trump i inte minst utrikespolitiken, där hon vill hålla fast vid gemenskapen med USA:s allierade.
I Iowa kom Nikki Haley långt på efterkälken, och Trump vann stort. Han har fått en kärntrupp av anhängare som inte stöts bort utan entusiasmeras av hans kampanjmetoder, med hårt språk – ett flöde av osanningar, anklagelser och våldsamma smädelser. Det finns en ledarkult kring Trump, som underhålls av intensiv, ofta mycket grov nätpropaganda.
Det är osäkert hur långt det räcker för att få tillräckligt med missnöjesröster från mer moderata väljargrupper i mer genomsnittliga delstater än Iowa. Men inför tisdagens omröstning i New Hampshire, och det som sedan kan följa, är Trump på väg mot att åter bli republikanernas kandidat. Partiet har då omvandlats, från konservativt och internationalistiskt till radikaliserat, populistiskt och isolationistiskt.
Vad Trump själv står för har inte ändrats. Han är, som han var långt innan han gav sig in i politiken, negativ till frihandel och till USA:s viktiga demokratiska allierade. Han är själv auktoritär, och har lätt att sympatisera med auktoritära makthavare i andra länder. Han var den som president Vladimir Putin hoppades på 2016 och 2020. Så är det också nu.
Men ifall Trump åter skulle bli president skulle han till skillnad från 2016 åtföljas av en starkare, mer förberedd skara av anhängare ur den radikaliserade högern. Där är de inriktade på att snabbt koppla ett hårdare, politiserat grepp om många myndigheter – liksom utrikes-, försvars- och framför allt justitiedepartementet.
Bland dem som 2016-20 omgav Trump i viktiga befattningar var åtskilliga trots allt angelägna att följa spelregler och rättsstatliga principer och skydda USA:s relationer till allierade och andra samarbetspartners. Flera av dem försökte och lyckades ibland avstyra en del av Trumps nycker, vårdslösheter eller olagligheter.
En rad av dem som Trump utsett på nyckelposter som ministrar och stabschefer blev därför successivt avskedade, och utsatta för Trumps ström av smädelser och infama personangrepp. Några av dem har offentligt varnat för farorna med Trumps kaotiska arbetssätt och hänsynslösa sätt att hantera makten. Trump hotar nu några av dem med repressalier om han åter får makt.
En andra mandatperiod för Trump skulle bli ännu långt farligare, för demokrati och rättsstat i USA, och för klotets klimat. Men också genom att Trump kan lämna Ukraina i sticket och bryta sönder Natosamarbetet.
En annan förändring jämfört med 2016 är att den yttre, radikala högern i Europa och Trumps falang i USA har funnit varandra i en ideologisk gemenskap – och i en politik där anhängare eggas genom agitation mot delar av befolkningen. Inte alla men flera av dessa europeiska högergrupper, däribland orbánisterna i Ungern, visar öppet sympatier för Putins regim i Moskva.
Hur mycket av inspirationen som går västerut eller österut över Atlanten är inte lätt att urskilja. Men likheter i tonfall och angreppslinjer är ibland slående. Det har uppmärksammats hur Trump hotfullt talar om använda en återerövrad statsmakt mot politiska motståndare eller misshagliga tjänstemän i rättsväsendet: Ger ni er på mig kommer jag att ge mig på er.
Det var som ett eko av detta när ledaren för Österrikes ytterhöger, Herbert Kickl, nyligen räknade upp ett antal politiska meningsmotståndare som namn på en lista över de efterspanade för ”Volksverrat” – ett ytterhögerord för landsförräderi.
I Västerås i november, på SD:s landsdagar, fanns ett liknande hotelseladdat avsnitt i partiledaren Åkessons huvudanförande, om att ”noga kartlägga” dem som ”bär ansvaret” för ”den här fullkomliga katastrofen som har drabbat vårt land”, och dem ska man ”inte förlåta” utan i stället se till att ”på allvar utkräva ansvar” av.
Trumps stil och Trumps språknivå tar andra efter – med tomma ord eller med avsikt att göra det de säger.
En ännu större fara för Sveriges och alla våra grannländers säkerhet blir det dock om Donald Trump kommer åt att lösa upp alliansen över Atlanten och lämna väg för Kremlmaktens expansion över Ukraina och vidare västerut.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledarredaktionen.
