Sverige beskrivs ibland som landet lagom eller mellanmjölkens land. Det är ett rätt bra sätt att beskriva Sverige. Vi är den förnuftiga och pragmatiska befolkningen, som sätter sig ned och förhandlar sig fram till samsyn. Vi har hög tilltro till demokrati och samhälle.
Men det här är inget man får gratis. För att upprätthålla landet lagom krävs mycket jobb. Mycket av det arbete som behövs för att vidmakthålla de system och modeller vi tar för självklara sker i tysthet. Det är lätt att börja ta dem för givna och sluta att fundera på om de verkligen fungerar som det är tänkt.
Därför är det bra att det då och då dyker upp personer som är beredda att gå mot strömmen. Som inte nöjer sig. Som höjer rösten och ifrågasätter hur väl systemen egentligen funkar.
Den höga grad av samsyn och samförstånd som utgör grunden för landet lagom kräver normalt även ett visst mått av självbehärskning. Det är inte sällsynt att svenskar knyter handen i fickan och bidar sin tid, i stället för att starta eller fortsätta ett bråk med dem som inte tycker likadant.
Den svenska modellen är ett utmärkt exemplet på detta. Två starka parter, en arbetsgivarorganisation och ett fackförbund, sätter sig ned och förhandlar om arbetslivets villkor. Förhandlingarna mynnar ut i kollektivavtal, som inte sällan ersätter behovet av lagar och regler. De viktigaste följderna av ett kollektivavtal är att medlemmarna blir bundna av de avtal som träffas och att fredsplikt råder under avtalsperioden.
Just fredsplikten är värd mycket. Det gör ofta att arbetsgivarsidan går med på lite mer förmånliga villkor än de annars skulle. Men man får aldrig glömma bort att det rör sig om förhandlingar. De mynnar oftare ut i vad som är möjligt att komma överens om än vad som är den bästa lösningen för vardera parten.
Insikten att man inte får göra det bästa till det möjligas fiende gör att parterna ändå ofta väljer att knyta handen i fickan med förhoppningen att nästa förhandling ska ge ett bättre resultat.
Den svenska modellen har varit framgångsrik och gynnat landet och medborgarna i stort.
Men man får inte glömma bort något grundläggande. Att modellen också bygger på förtroende och god kommunikation i en medlemsorganisation.
Det spelar ingen roll hur klok och förnuftig en överenskommelse än är. De förhandlande parterna måste också, med goda argument, övertyga medlemmarna om att det inte går att komma fram till en bättre lösning.
Nyligen bröt en vild strejk ut bland lokförare på Stockholms pendeltåg, efter att tågvärdarna avvecklats på tågen. Ett beslut som lett till ökade säkerhetsrisker enligt lokförarna.
Deras fackförbund Seko höll med om att den bästa lösningen skulle vara att låta tågvärdarna vara kvar. Men att förbundet i stället hade landat i den ”bästa möjliga” uppgörelsen, som innebar att 300 personer omplacerades i stället för att sägas upp.
Medlemmarna i Sekos Pendelklubb, som lokförarna tillhör, lät sig inte övertygas. ”Demokrati är när medlemmarna får vara med och besluta om riktningen” slog de fast och fortsatte ”våra medlemmar tog beslutet att säga nej till MTR:s skambud, det som förbundet skrev under. Det ni har gjort mot Pendelklubben och våra medlemmar är absolut inte demokrati.”
Det är inte svårt att se att kommunikationen havererat mellan förbundet och klubben. Det är lika lätt att se hur förtroendet skadats.
I detta läge finns det huvudsakligen två vägar att gå. I landet lagom är det många som väljer att i tysthet knyta handen i fickan. I den här gruppen finns de också de som lika tyst väljer att gå ur facket och/eller säga upp sig från jobbet. Under 2022 tappade Seko exempelvis omkring 2,5 procent av sina medlemmar.
Det andra, och sällan förekommande alternativet, är att ställa sig på barrikaderna och utlysa en vild strejk, trots att de strejkande vet att den inte kommer att leda någonstans.
Men det är ändå en stark markering mot både fack och arbetsgivare från medlemmar och arbetstagare som engagerar sig. Även om man kan tycka att det finns bättre sätt att visa det på.
Det gäller att komma ihåg att den svenska modellen bygger på att två jämstarka parter sätter sig ned och förhandlar.
Det kräver i sin tur att fackförbunden har många och engagerade medlemmar. Mellan 2006 och 2019 sjönk den fackliga organisationsgraden från 77 procent till 68 procent i Sverige. Organisationsgraden för medlemmar i LO-förbunden sjönk oavbrutet under hela tidsperioden medan tjänstemannaförbunden både såg en ökande och minskande grad.
Det här är på sikt ett större problem för den svenska modellen än en vild strejk under tre dagar.
För Seko borde strejken därför leda till bättre interkommunikation till medlemmarna och MTR bör tillsammans med andra tågbolag inse att lokförare är en bristvara. Tar man inte hand om dem finns andra arbetsgivare.
Emma Wange är politisk redaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren