Det är inte bara mörkt utanför fönstret stora delar av dygnet den här årstiden. Det är lätt att känna att ett kompakt mörker även sänkts sig över vår samtid och framtid. 

Den ena krisen överlappar den andra. Det finns inte längre något andrum mellan de dåliga nyheterna: kriget i Ukraina, den höga inflationen, gängkriminalitet, krig mellan Israel och Hamas, lågkonjunktur och en uppflammande antisemitism. 

För första gången på två decennier finns det dessutom fler diktaturer i världen än liberala demokratier. 

Man kan bli deppig för mindre.

De dåliga nyheterna pockar på vår uppmärksamhet – inte minst genom mobilens nyhetsflashar. Den ständiga påminnelsen om allt elände som sker mer eller mindre i realtid bidrar till att få oss att se negativt på tillvaron.

Samtidigt finns det också mycket positivt som sker -- både i vardagen och i världen. 

Men att peka på att mycket också går åt rätt håll är inte särskilt inne i samhällsdebatten. Där ska man hellre måla allt med mörka färger och ropa på hårdare tag.

”Vi lever i en tid som stämplat folk som naiva om de belyser världens positiva utveckling säger Ola Rosling, vd på stiftelsen Gapminder i en intervju” (GP 28/11).

En orsak till detta, är enligt Rosling, att det är svårare att presentera positiva nyheter i realtid. Mycket av det som blir bättre i världen uppmärksammas inte i global statistik förrän det gått några år.

1980 levde exempelvis 40 procent av världens befolkning i extrem fattigdom. Det vill säga att de inte hade tillgång till vatten, mat, vaccinationer, hälsovård eller skola för barnen.

I dag är motsvarande siffra 9 procent. Det är den lägsta andelen någonsin. Och om 91 procent av världens befolkning lyckats ta sig ur den här typen av fattigdom finns det goda möjligheter att även de återstående 9 procenten kan lyckas, säger Ola Rosling som också pekar på att barnadödligheten sjunker och medellivslängden ökar globalt. 

Nu kanske man inte tycker att det här är särskilt glädjande. Särskilt inte när man samtidigt ser bilder på barn som dör i kriget i Ukraina, i Israel eller i Gaza. 

Men det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt. Där den ena ser hoppfullt på framtiden, medan den andra ser realistiskt på det som händer här och nu. 

Att hålla fast vid tanken på att det vi upplever nu snarare är ett hack i kurvan än ett omen om en dystopisk framtid. 

Att det är viktigt att ha hopp framhåller även antropologen Katarina Graffman, som understryker vikten av tron på bättre tider när mänskligheten står inför stora utmaningar: ”Optimismen är jätteviktig för att vi ska orka. Att folk samlas i olika gemenskaper ger en väldig kraft. Och det är faktiskt människor i grupp som ofta sätter i gång en förändring,” understryker hon (SVT 11/6).

Det är sant. Det är människor i grupp som sätter i gång en förändring. Till det bättre eller till det sämre. 

Att var och en av oss nu har ett ansvar för den framtid som vi vill ha är viktigt att komma ihåg, Särskilt när allt fler röster höjs för att montera ned det fria och öppna samhället.

Att ha en positiv och hoppfull vision om framtiden innebär inte att man inte ser de problem som finns. Det handlar i stället om att man söker andra lösningar än de som enbart ropar på hårdare tag och inskränkta grundläggande rättigheter. 

Den demokratiska rättsstaten har långsamt växt fram i drygt hundra år i Sverige. Andelen människor som omfattas har utökats och rättigheterna har blivit fler. Det är inte så att allt varit frid och fröjd under resans gång. Utvecklingen har ibland tagit ett steg framåt och två tillbaka, men över tid har samhället långsamt förbättrats. Garanten för detta har varit våra grundläggande fri- och rättigheter. Att politiker måste följa lagarna. Att vi har rösträtt, yttrande- och mötesfrihet.

Nu backar denna utveckling i allt fler länder. De demokratiska rättsstaterna trycks tillbaka. Allt fler lyssnar på de lockropen från auktoritära politiska ledare om att låta staten bli ett verktyg för att med tvång främja fram ett enhetligt samhälle.

Det går fort, inte bara i Sverige utan i en rad länder. Avlövningen av våra rättigheter sker inte primärt genom politiska kupper, utan genom medvetna beslut av demokratiskt valda politiker. De som fått sin makt av våra röster på valdagen. 

Lyssna inte på lockropen från politiker som pekar ut grupper av människor som roten till samhällets problem, som vill få oss att tro att det är en kamp mellan vi och dem. Lyssna i stället på dem som förklarar vilka fel som finns i systemen och hur vi kan skapa ett bättre samhälle genom att laga det som felas. 

Emma Wange är politisk redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning (oberoende liberal)