Du är tryggare än du tror. Eller ja det beror på vad man menar. Att känna sig trygg innebär inte att man är fri från att drabbas av brott. Inte heller betyder personers känslor av otrygghet att det faktiskt finns en överhängande risk för misshandel, rån eller andra brott. Känslor och verklighet är ofta olika saker.

Detta vet de flesta. I debatt efter debatt kan man dock se hur medborgare och politiker snarare låter upprördhet och enskilda händelser leda dem än siffror och fakta.

För att få en bild av hur trygga svenskarna är, och hur de känner sig, vänder jag mig till Brottsförebyggande rådets senaste Nationella Trygghetsundersökning (NTU). I rapporten har nästan 64 000 svenskar svarat på frågor om de under 2022 utsatts för något brott och i så fall vilka. Det kan handla om misshandel, sexualbrott, personrån och en del annat. Men också hur mycket svenskarna oroar sig för brottsligheten och hur otrygga de känner sig. 

Den här typen av rapporter ska givetvis hanteras varsamt. Hur människor upplever likartade situationer kan variera stort. Exempelvis: Det som för en person upplevs som ett allvarligt hot kan vara vardagssnack för en annan. Men på 64 000 personer brukar det ändå jämna ut sig.

Av de svarande är det en femtedel (20,1 procent) som uppger sig ha utsatts för brott. Det är ungefär på samma nivå som de senaste tre åren.

Kategorierna misshandel och sexualbrott har samma utveckling som för den totala brottsligheten. Där finns dessutom en tydlig könsdimension i dessa brottstyper. Män (3,3 procent) upplever sig något oftare utsatta för misshandel än kvinnor (2,3 procent). När det gäller sexualbrott är det omvänt. Kvinnor (7,8 procent) utsätts i mycket större utsträckning än män (1,2 procent). Fickstölder och personrån krymper i omfattning över åren. Försäljningsbedrägerierna har dock varit på uppgång i flera år.

Så, vad betyder dessa siffror? Sitter svenskarna tryggt eller otryggt i sina stugor och lägenheter? Nja. I ett fritt samhälle finns det alltid en risk att utsättas för brott. Det politiker och brottsbekämpande verksamheter har till uppgift är att minska riskerna med rättssäkra och effektiva metoder. De kan inte helt eliminera farorna. 

I de senaste årens mätningar kan vi även se en kraftigt ökad oro för brottslighet i stort. Samtidigt är människor inte mer oroliga för att röra sig i offentliga miljöer när det är mörkt eller att utsättas för brott nu än tidigare år. 

En del kan bero på den häftiga debatten om gängbrottsligheten under valrörelsen och senare. Sådant kan ha piskat upp mycket oro. Samtidigt ska inte de skjutningar och sprängningar som drabbat flera orter spelas ned. Eskilstuna är en kommun som drabbats hårt av flera skott och mord. De senaste månaderna har Stockholm och Uppsala varit särskilt utsatta. De spräng- och skjutvilliga skurkarna ska lagföras. Deras gängs inkomster från bedrägerier, välfärdsbrottslighet och knark måste strypas. Rekryteringen av barn och unga behöver hindras av skola, socialtjänst och föreningsliv.

Vad har detta med Brå-rapporten att göra? Sprängningar och skjutningar förekommer inte i den. Men våldet syns i sociala medier, tidningar och tv. Sådant påverkar människors känslotillstånd. Även om riskerna för kallblodiga skottlossningar i Flen eller Katrineholm är förhållandevis låga.

Brå:s upplevelse- och känslostatistik blir dock nyttigare när den sätts i relation till exempel antalet anmälda brott. Och i Brå:s anmälningsstatistik från förra året kan vi se att antalet anmälda brott mot enskilda ökat under flera år. Men har sedan 2020 nu blivit färre, igen. Antalet misshandelsfall har varit på ungefär samma nivå i sisådär sju år. Samtidigt har befolkningen ökat med en halv miljon på lika många år.

Det senaste årtiondets förändrade attityder till sexuella övergrepp har haft effekt på anmälningsviljan bland många. Under flera år har antalet anmälda våldtäkter ökat, för att nu återigen bli färre. De ökande siffrorna över anmälda våldtäkter mot barn bör dock politikerna hålla särskilt under uppsikt.

I politisk debatt ska inte människors upplevelser sopas under mattan. De kan på olika vis vara ytterligare underlag för politiker och myndigheter i beslutsfattande. Det kan handla om hur en plats kan göras mindre otrygg. Eller att sätta fingret på skeenden som inte ännu fångats upp i statistiken.

Men i lagstiftning och prioritering av skattemedel får inte känslosvallet styra. Inte heller bör politiker spela på dessa emotionella lyror. I avancerad politik, som brottsbekämpning, är det bäst att hålla huvudet kallt. Risken är annars att man missar målet. Eller i värsta fall: spelar brottslingarna rakt i händerna.