De som verkar i offentligheten får utstå mycket. Så är det. Få politiker, journalister och opinionsbildare av olika slag kan säga emot det.
En del hör offentligheten till. Kritik av olika slag är inte farligt. Det ger makthavare, men också andra, möjlighet till bättring eller att förklara sig. Och debattörer ges chanserna att skärpa sina argument. Därför ska saklig diskussion och debatt uppmuntras. Det är denna ledarsidas övertygelse att det gör det demokratiska samtalet, och då också samhällets olika delar, bättre.
Därför bör demokrater kosta på sig frejdig och emellanåt hård debatt. Även denna ledarsida kan ju bita ifrån.
Men hård debatt är en sak så länge det är sakligt och inte personangrepp. Gränslös hårdhet, hat och våldsamheter är en annan. Det är ett hot mot öppenheten och demokratin. Frågan om hat, hot och trakasserier mot förtroendevalda, och andra, är därför ständigt aktuell. Värnar vi inte det fria och sunda i debatten kommer det slå tillbaka mot oss alla.
Vartannat år genomför Brottsförebyggande rådet (Brå) Politikernas trygghetsundersökning. I den kan man få en bild av hur förtroendevalda i kommun, region och riksdag upplever sig ha utsatts för trakasserier, hot eller våld. Den senaste genomförda presenterades 2021 och berörde året innan. Av de då omkring 13 400 ordinarie ledamöterna i region- och kommunfullmäktige samt riksdag som tillfrågades av Brå svarade 8 000. Det är alltså ett gediget underlag.
Och det som kunde konstateras var följande: Lite mer än en fjärdedel av de förtroendevalda under 2020 uppger sig ha blivit utsatta för hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld i sin roll. Det var försvisso lite lägre andel än 2018, 2016 och 2014. Men samtliga är på högre nivåer än 2012 och har pendlat mellan en fjärdedel och nästan en tredjedel. 2012 var det lite mindre en femtedel.
Och även om ingen undersökning för förra året ännu publicerats vet vi att debattklimatet under valår blir tuffare än andra år.
Men, kan vissa invända, är detta inte frågan om enstaka incidenter? Nja, inte enligt Brå-rapporten. Av de självrapporterade svaren var det bara 14 procent av de förtroendevalda som utsattes vid ett enskilt tillfälle. 52 procent utsattes två– fem gånger. 34 procent utsattes sex eller fler gånger. Det handlar alltså inte om enskildheter – utan att en del politiker utsätts särskilt hårt och återkommande.
Nu är detta givetvis grovhuggna siffror. Brottens allvar skiljer sig åt. Hot och trakasserier är vanligare, det var 25 procent av de folkvalda som drabbades av det. För våld och skadegörelse var det 3,4 procent. Och allt detta är förvisso frågan om självrapportering och inte nödvändigtvis fall som skulle lett till fällande dom.
Men det ger en bild om hur förtroendevaldas upplevelser är och hur det påverkar deras tjänsteutövning. Illa är det också att så få väljer att gå vidare med en polisanmälning. Bara 16 procent av alla händelser som de förtroendevalda anser sig att utsatts för har polisanmälts. Det är allvarligt.
Än allvarligare är också förklaringarna. Politikerna anger att de inte tror att någon anmälning skulle leda någonstans. De bagatelliserar brotten och säger att det hör till jobbet. Det är givetvis upp till dem som utsätts att definiera. Men förtroendevalda ska inte behöva känna att de ska tåla trakasserier och hot!
Politiker behöver veta att de har en organisation i ryggen som backar upp dem när deras liv är under angrepp. Kommuner och regioner måste se till så att det finns klara rutiner och ansvariga personer. Polis behöver utreda och undersöka noggrant vad som skett. När det går ska angripare åtalas och dömas för brott. De förtroendevalda bör också veta att deras anmälan kan ge polisen ännu en pusselbit, om det visar sig att samma angripare, oavsett om det handlar om en eller flera, också ger sig på andra politiker.
Politiker behöver också fundera noggrant på hur de talar om sina kollegor, även när det gäller meningsmotståndare. För hatisk retorik eller gränslöst hård ton och personangrepp riskerar elda på de som tror sig ha rätten att och vill skrämma andra till tystnad eller lydnad. Så solidariska borde förtroendevalda vara med varandra, även om de står i vitt skilda "läger".
Även andra kan göra skillnaden i sin vardag. Fundera på vad ni delar i sociala medier och hur ni talar om andra människor. De som delar uppeldande material och språk kan motivera andra till brottslighet.
Risken är annars att det blir ännu svårare att hitta folk som vill ställa upp i kommunala eller regionala val. Och det mår inte demokratin bra av. Det behövs fler som engagerar sig i att hålla liv i det demokratiska samtalet, inte färre.
Om inte utvecklingen vänder finns snart bara kvar de politiker som trivs bra i ett hätskt samhällsklimat. Det göder även de extrema partier och rörelser där hat, hot och våld både är bränsle och strategi.