De blir allt färre för varje år som går: De politiker som beslutade om och de tjänstemän som fick genomföra saneringen av de offentliga finanserna efter 90-talskrisen.
Nu bleknar det kollektiva minnet av de påtvingade offentliga besparingarna och dess effekter – hur långtgående påverkan som nedskärningarna fick för välfärden.
Men då hade man inget val. Landet hade länge levt över sina tillgångar, vilket resulterade i ett stort budgetunderskott och en ökande statsskuld.
För att tvinga ansvariga politiker att agera mer ekonomiskt ansvarsfullt infördes därför ett antal budgetpolitiska mål, bland annat det så kallade överskottsmålet. Det vill säga att statens finanser ska visa ett överskott över en konjunkturcykel. Det sker genom att regeringen åläggs att spara en viss andel av BNP. Pengarna används för att betala av på statsskulden.
Hur mycket regeringen ska spara har varierat genom åren, men andelen har minskat. I dag är överskottsmålet satt till en tredjedels procent över en konjunkturcykel. Hur lång en konjunkturcykel är inte helt enkelt att ringa in. Den varierar mellan tre och åtta år.
Sverige har numera goda statsfinanser och statsskulden har stadigt minskat.
Redan 2015 väckte därför den dåvarande finansministern Magdalena Andersson (S) frågan om inte överskottsmålet skulle skrotas. Sedan dess har frågan återkommit i debatten. De senaste månaderna har den debatterats allt flitigare. Kravet om ett avskaffande har fått allt fler tillskyndare – både inom utanför politiken och på båda sidor av blockgränsen.
Det vanligaste förslaget att överskottsmålet ska ersättas av ett balansmål, som innebär att plus och minus i budgeten ska gå jämt upp över en viss tid. I kommuner och regioner finns redan ett balanskrav. Där är tiden satt till tre år.
Fördelen med att ersätta överskottsmålet med ett balansmål (eller som vissa föredrar ett medvetet underskottsmål) är att det frigörs många miljarder kronor som kan spenderas.
Det finns ingen brist på angelägna reformer som behöver finansiering. Inte minst pekar många i debatten på behovet av infrastruktursatsningar.
Att det både är nödvändigt och klokt att lägga mer pengar på ny eller förbättrad infrastruktur är det få som ifrågasätter.
Men slopas överskottsmålet kommer det inte att gå att begränsa utgiftsökningarna till kloka och välgrundade investeringar. I stället blir det fritt fram för regeringarna att spendera pengarna på det de själva tycker är viktigast.
Sverige har de senaste decennierna styrts av olika koalitions- eller minoritetsregeringar. De partier som styr behöver förhandla inbördes eller med sina stödpartier i riksdagen.
Dessa förhandlingar tenderar att vara kostnadsdrivande. Varje parti måste kunna motivera för sina väljare varför de sväljer vissa kompromisser. Då behöver varje parti kunna visa upp att de fått något för sina eftergifter. Detta "något" kostar inte sällan mer än det smakar.
Frågan som behöver besvaras är alltså om vi kan lita på att våra politiker har tillräcklig budgetdisciplin för att förhindra att utgifterna åter börjar rusa i höjden – om överskottsmålet ersätts med ett balansmål. Om de förstår konsekvenserna av att ta på sig spenderbyxorna?
Mycket talar för att de inte gör det.
Det är bara att titta på vad som hänt i Region Sörmland de senaste åren. Hur de ansvariga politikerna utåt skönmålat ekonomin tills bristerna inte längre gått att dölja. Hur underskotten växt tills de har blivit ohållbara. Det är då man börjar låna pengar, inte bara till kloka investeringar utan till löpande utgifter. I Region Sörmland har man bland annat lånat till löner.
Nu paniksparar regionen och personal sägs upp. Det ifrågasätts om regionen kan klara sina åtaganden med bibehållen kvalitet. Den som minns sitt 90-tal känner igen sig.
Ekonomernas och politikernas debatt om överskottsmålets vara eller inte vara fastnar lätt i teknikaliteter -- om olika procentsatser, om vilket skuldmått som ska användas, hur robusta de svenska statsfinanserna egentligen är.
Men det som i stället bör diskuteras är hur kloka och ståndaktiga dagens politiker faktiskt är. Om de kan stå emot lockelsen att lägga miljarder på onödiga men kostnadsdrivande reformer?
Svarar man nej på frågan är det klokast att låta överskottsmålet vara kvar ett tag till.
Emma Wange är politisk redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning (oberoende liberal)
