Vi kan inte hela tiden ligga steget efter

Om man agerar i tid kan det räcka med en förhållandevis liten insats för att förhindra en katastrof. Väntar man tills krisen är ett faktum krävs betydligt mer för att komma till rätta med situationen.

Det gäller corona, som just nu breder ut sig över Sverige och världen. Ifall lokala och nationella myndigheter i Kina hade lyssnat på sjukvården som larmade redan i december 2019, hade viruset kanske kunnat kvävas i sin linda.

Men vikten av att snarare ligga steget före än efter gäller inte bara pandemier. Det gäller i lika hög grad klimatförändringarna.

Om världens politiker hade tagit varningssignalerna på allvar flera år tidigare, säg i sluten på 1900-talet, hade det dels inte varit lika bråttom att fatta beslut som det sedan blev. Dels inte krävts lika drastiska åtgärder.

Men nu är det som det är, och världens länder har cirka tio år på sig att vända kurvan, om inte den globala uppvärmningen ska överstiga 2 grader, något som skulle få förödande konsekvenser för ekosystemen. Tyvärr ser det inte särskilt ljust ut, även om både gamla och unga, med Greta Thunberg i spetsen, gör sitt för att påverka makthavare.

Trots det fortsätter världens utsläpp av växthusgaser att öka. Ledarna för stora länder som USA och Brasilien verkar inte bry sig om klimatförändringarna. EU:s medlemsländer har visserligen enats om målsättningen att göra Europa till världens första klimatneutrala kontinent 2050, men det finns gott om motsättningar inom unionen.

Här är Sverige på en del sätt ett föregångsland, vilket är illavarslande. Inte för att det är dåligt att välmående länder går före, utan för att det är uppenbart att även vi går för långsamt.

Det blev inte minst tydligt i torsdags, när Klimatpolitiska rådet – en oberoende expertgrupp som ska granska klimatpolitiken – publicerade sin rapport för 2020. Där konstaterades att "inget av målen i det klimatpolitiska ramverket bortom 2020 kommer att nås med nuvarande förutsättningar och beslutad politik". Det finns alltså ett gap mellan den politik som förs och den politik som måste föras för att Sverige ska nå målet att vara koldioxidneutralt 2045.

Därför är rådets bedömning att regeringens handlingsplan för klimatet inte är en särskilt bra karta. När dess vice ordförande, Johan Kuylenstierna, berättade om slutsatserna på ett seminarium i går hos tankesmedjan Fores, var en av rubrikerna just "Planen är ingen plan".

Det betyder inte att det är något fel på själva innehållet. Planen har hög ambitionsnivå. Däremot är det oklart hur det hela ska gå från ord till handling, eftersom det saknas konkretiseringar, tidsangivelser, uppgifter om vem som är ansvarig för vad och hur resurser ska avsättas.

Rådet skriver vidare att klimatet måste få lika stort genomslag i regeringens arbete som budgeten, så att alla politikområden tvingas förhålla sig till det klimatpolitiska ramverket på samma sätt som till det finanspolitiska.

Sammantaget visar det att både Sveriges nuvarande och kommande regeringar har en hel del att jobba på, om det inte även fortsättningsvis ska vara stor skillnad mellan teori och praktik i klimatfrågan. För att nå dit rekommenderar Klimatpolitiska rådet att det tillsätts en styrgrupp som koordinerar regeringens klimatarbete, som måste genomsyra alla politikområden på alla departement, gärna med statsministern som ordförande för att understryka situationens allvar.

Det håller inte att hela tiden ligga steget efter.