Flygresan från Skavsta till Kiev, som jag tog i torsdags, är en påminnelse om de små stegen som betyder mycket i Ukraina. I det här fallet är det lågprisflygets ankomst som minskat oligarkdominansen på den ukrainska flygmarknaden. Två bolag har nu direktflyg till Kiev från Sverige, och i vår kanske tre.
Detta handlar ytterst om politiska beslut i Ukraina, och allt är inte rosenskimrande. Den som vill flyga inrikes får som regel välja mellan två flygbolag som båda kontrolleras av oligarken Ihor Kolomojskyj, som står nära president Vladimir Zelenskyj.
Men det rör på sig.
Ett annat betydligt större och viktigare steg tar Ukraina i slutet av månaden när dess elnät under tre dagar kopplas loss från nätet i Belarus och Ryssland. Testkörningen är en del av förberedelserna inför Ukrainas övergång till det västeuropeiska elnätet 2023. Landet kommer att kunna bedriva elhandel med EU vilket blir enormt betydelsefullt för ukrainsk energisäkerhet och ekonomi. Moskvas energivapen blir mindre effektivt.
Detta systembyte rymmer en del tekniska utmaningar, där EU kan hjälpa till. Men det handlar även om politik och, åter igen, oligarkintressen. Dessa har hittills stått i vägen för att montera ner olika marknadsbegränsande upplägg som fyller deras plånböcker på medborgarnas bekostnad. Ukraina kommer framöver att tvingas tillåta mer konkurrens i sin elhandel och avstå från vissa subventioner och prisregleringar.
I övrigt lider Ukraina för närvarande svårt av coronapandemin. Toppen av omikronvågen är här, något senare än hos oss, men med den skillnaden att fallen av svårt insjuknande och död är väldigt många. Vaccintäckningen är förhållandevis låg – omkring hälften av de vuxna har fått två doser – och vaccinmotståndet är utbrett. Den ukrainska ekonomin tål samtidigt inte några långtgående restriktioner.
Pandemitröttheten och den allmänna fatalismen är uppenbar. Exempelvis fungerar det formellt obligatoriska munskyddsbärandet mest som en rekommendation, som många struntar i. Stora hotfulla skyltar och noll personer med munskydd är en vanlig syn i Kiev.
Vid sidan av allt detta finns hotet från den ryska regimen. Och det är just vid sidan av, vilket blir särskilt påtagligt när man är här. Den ukrainska vardagen ser inte ut som våra nyhetsrubriker. Ukraina har levt med kriget i åtta år. En stor del av det som formar ukrainarnas liv handlar om andra saker, som just privatekonomi, en korruption som berör så gott som var och en, el/värme/bränslepriser, där problemen ligger på en helt annan nivå än i Sverige, och en pandemi som aldrig tar slut.
Aggressionen upplevs också som det pågående skeende den är, inte som den framtida möjlighet den presenteras som i utländsk nyhetsrapportering. Det senaste stora samtalsämnet är sjöblockaden i Azovska sjön och Svarta havet. Den ryska flottan har, under förevändning av en militärövning 13-19 februari, meddelat att man stänger stora havsområden, något som i praktiken stoppar det mesta av trafiken till ukrainska hamnar.
Detta är en krigshandling – men också typisk i sin hybridkaraktär då den inte följer den gängse krigsmallen. Den orsakar Ukraina stor skada till ett lågt pris för den ryska krigsmakten, och ligger utanför de scenarier som västmakter har tecknat när de talat om möjliga motreaktioner mot Ryssland.
Rysk militär har nu (fredag) meddelat att man inte genomför de utannonserade stängningarna i Azovska sjön, så att trafiken där kan fortgå, utan att säga något nytt om Svarta havet.
Men dessa förändringar saknar betydelse i det större sammanhanget. Den ryska ledningen visar att den kan göra som den vill vid Ukrainas kuster. Och om det är något som vi borde ha lärt oss vid det här laget är det att Moskva är bra på att få oss att titta åt ett håll och göra något annat där vi inte har blicken.
Att inte ha blicken på rätt ställe betyder här att inte ha gjort politiska förberedelser och inte ha jämkat samman delvis skiftande västintressen för kraftfulla svarsåtgärder mot den ryska staten.
Här behövs ett anpassat synsätt. Västmakterna måste vara mer förutseende, flexibla och kreativa. Motåtgärderna bör kunna aktiveras vid fler typer av ryskt agerande och inte bara komma som straff – då deras effekt är begränsad – utan även användas preventivt.
Det kan vara kännbara men förebyggande sanktioner eller utplacering av fredsbevarande trupp, som redan i ett litet antal skulle göra en omfattande rysk invasion ojämförligt svårare och ukrainsk försvarsplanering lättare.
