I politikens mitt kan mycket bli gjort. Detta gäller så länge partier från vardera "sida" strävar efter att mötas där.
Den senaste mandatperioden har det varit si och så med detta. I stället för att söka samförstånd i mitten har många politiker skärpt motsättningarna – även i frågor där det knappt, eller alls, funnits några sådana från start. Det betyder inte att det saknas skillnader i partiernas politiska innehåll, dessa finns!
Och det är inte heller något fel på hård, men i så fall också saklig, debatt i olika frågor – sådant är välkommet och oumbärligt i en livskraftig demokrati. Det är så väljarna kan se vad politiker tycker och tänker, och vart de vill ta Sverige.
Däremot finns inget konstruktivt i att vara osams för osämjans skull. Beskedet från en del partier på sistone har varit att alla, både partier och väljare, måste välja: Vänster eller höger. Med eller emot oss.
Det är ett missgrepp som förfulat och fördummat debatten. Resultatet är en cementerad blockpolitik, som skadar och försvårar framtida regeringssamarbeten och viktigt riksdagsarbete.
Mycket av detta, och annat, fångar Per Svensson, den liberale kulturskribenten, och journalisten och förläggaren Svante Weyler upp i boken ”Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid”. Den är givande läsning, särskilt för de av oss som saknat en verklig diskussion om den politiska mitten som kraftcentrum.
För författarna är mitten inte någon ”geometrisk mittpunkt”. Den är snarare en inställning och en viljeyttring.
De utforskar den kompromissvilliga mitten både i historien och i nutid. De vänder sig också mot bilden att den skulle vara det mjäkiga, beigea eller ljumna som den ofta beskrivs. När grälandet blivit viktigare än samförståndet blir diskussion och kompromiss närmast en motståndshandling.
Detta är en värdefull påminnelse till de politiker som hellre gräver skyttegravar än gräver ner stridsyxan. Samtidigt är det inte någon gränslös förhandlingsideologi författarna förespråkar.
Inte allt är det möjligt att kompromissa om. Demokrati och självständiga och opartiska domstolar och förvaltningar är några saker som inte får undergrävas. Inte heller människors tro eller kulturella identiteter hör till det politiken får diktera. Urholkning av detta har vi sett på en del håll i världen. I Polen och Ungern är det den europeiska ytterhögerns parlamentariska grenar som eroderat mycket av det öppna och demokratiska samhället till oigenkännlighet.
Därför är det en olycka att förment ”borgerliga” partier i Sverige nu inlemmat de auktoritära polska och ungerska partiernas ideologiska syskon, Sverigedemokraterna, i sitt regeringsunderlag och delvis i sin politik. Mellan detta ”blocks” partier visas ingen osämja – även när det borde vara det. Replikskiftena i riksdagen mellan M-ledaren Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson (SD) är lätträknade: Om inte noll, så nära nog.
Vallar mot den sortens ytterligheter behöver finnas i demokratiska fungerande partier, även mot den vänstra ytterkanten.
Författarna menar, och detta med goda skäl, att det i frågor om skatter, organiseringen av skola och vård eller den offentliga sektorns storlek och uppgifter ska vara ”skarpa sakliga strider". Men så småningom behöver de leda fram till överenskommelser. De som vill fortsätta att gräla lär inte få mycket gjort. Väljare behöver veta det – jargong och optik löser inga problem.
Värt att nämna är att denna sorts ”mellanväg” inte behöver, och inte bör handla om att frågor ska fördelas jämnt mellan parterna. Problemen behöver gemensamt erkännas – och godtagbara lösningar presenteras. Hur arbetsmarknadens parter till sist löste mångåriga knutar kan vara vägledande.
Svensson och Weyler tar upp skolan som ett sådant område – där politiker i dag behöver ta sig samman. De har rätt. I dag får friskolorna pengar för uppgifter de inte utför, som i stället läggs på kommunala skolan. Köer som sållningsmetod låser ofta ute utlandsfödda barn från populära skolor. Allt detta motverkar både jämlikhet och frihet.
Partier som lyssnar ensidigt på vissa friskolors kortsiktiga särintressen istället för allmänhetens intressen behöver tänka om. Samtidigt som en del skolkoncerner behöver se över sina affärsidéer bör politikerna vara försiktiga med att kladda på det som i valtider kallas "vinster i välfärden". Detta leder en del fel. Propagandan om "bussning" som sprids från näringslivshåll- och skolbolagshåll behöver också upphöra – sådana osanningar får inte få fäste i politiken.
Sedan hade vi detta med Regeringsformen, den delen som rör den negativa parlamentarismen. Per Svensson och Svante Weyler kallar den ”skum”. Hellre vill de se att statsministern ska ha en majoritet av riksdagen med sig, inte bara tolereras av den. Men så enkelt är det nog inte. Risken är snarare att det skulle bli allt svårare, inte lättare, att bilda regering.
Boken är i övrigt läsvärd och författarnas huvudbudskap rätt. De politiska partierna borde vända blicken mot mitten – inte sky den.
