Undvik kulturkamp, särskilt längs fel fronter

Lördagskrönika 15 juli 2022 20:15
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Inte bara i USA har samhällsdebatt spårat ur i verbala slagsmål mellan ”kulturkrigare”. Tonläget blir då förbittrat. 

Utrymme för eftertanke och kompromisser nöts bort. Mycket allvarliga frågor, ekonomiska och klimatpolitiska, blir svåra att få till beslut som det sedan går att samlas kring. 

Tid och energi föröds på strider om symbol- eller identitetsfrågor, som inte sällan gäller det mycket privata livet. De skulle ofta kunna hanteras bättre med stilla diskussion, inte med statsmaktens tyngd.

 

Det engelska uttrycket ”culture war” blir inte bra i rak svensk översättning. Det är ju ordkrig det brukar stanna vid, inte svärd och gevär. För att inte bidra till överdrift och oförståelse kan vi säga ”kulturkamp”.

Det ordet kom från Tyskland, där rikskanslern Otto von Bismarck gick in för att bakom en fasad av monarki bevara en auktoritär, konservativ överklassmakt och hindra demokrati och parlamentarism. En tid var ett av hans taktiska grepp, för att bredda sin koalition, att använda statsmakten till att försöka bryta ned katolska kyrkans inflytande i samhället.

 

Den kyrkan var då, och förblev på många håll ända fram till andra världskriget eller senare, en rivaliserande auktoritär konservatism, antidemokratisk och antiliberal. Med kulturkampen vidgade Bismarck sin maktbas till borgerliga grupper som var frihandlare, emellanåt även till de frisinnade, alltså liberaler som ville ha parlamentarism som i London.

I de latinska länderna var en politisk huvudmotsättning länge en kulturkamp. Det antiklerikala, republikanska, progressiva stod mot en traditionalism som var katolsk, socialkonservativ, antiliberal och icke-demokratisk.

 

Återklanger av detta lever inom EU-länder kvar i skillnader i politiskt tänkande och i synen på statsmakt och religiösa samfund. Det förekommer fortfarande en friktion mellan det franska sekulärt republikanska och det slags frihetliga hållning som mer präglade nordisk och anglosaxisk liberalism eller socialdemokrati.

Fransk republikanism har rötter i fransk revolution. Långt efter denna pågick en konfrontation mellan en utpräglat antidemokratisk katolsk politik och ett hätskt kyrkofientligt arv från revolutionen.

 

I länder där sådana perspektiv dominerade kom ”liberal” ofta att vara en etikett på en antiklerikal men borgerlig politisk riktning, till höger i ekonomiska och sociala frågor och inte sällan främmande för allmän rösträtt och reformvänliga folkrörelser.

Ur en sådan antiklerikal bakgrund kommer den franska synen på ett ”sekulärt samhälle”. Staten och det kyrkliga skall helst inte vidröra varandra. Även sedan demokrati accepterats av katolikerna och religionsfrihet sedan länge är införd kan det ”republikanska” ibland slå över i förbudslagar mot vissa kläder eller intolerans mot religiösa minoriteter. 

 

I de anglosaxiska och nordiska länderna började demokratins framväxt tidigare, med kristna och deras samfund som en viktig del av både idéutveckling och medborgaransvar.

I sådana länder blev friheten till mycket stor del grundad i en väv av föreningsliv, idealitet, ansvarstagande och samvetsstyrt demokratiskt engagemang. Sådant håller ett fritt samhälle gående med ett förhållandevis begränsat mått av tvingande statliga krav. Detta har påverkat flera liberala, socialistiska och moderat konservativa partiers idéer, och fortsatt i en framväxande öppenhet för andra influenser och för andra religioners trosbekännare.

 

Inte bara svensk och nordisk liberalism, utan snarare hela den svenska demokratin kom till med sin viktigaste grund i hur ett frihetligt inflytande från England och USA förenades med en äldre svensk självstyrelsetradition och med en folklig protestantisk kultur som starkt bidrog till värderingar om rättvisa och ansvarstagande 

Det är en risk i att inte ha blick för den här attitydskillnaden mellan nordisk-anglosaxisk frihetlighet och en republikansk statsauktoritet som lätt kan bli hårdhänt, och juridiskt byråkratisk. Det som då bland annat riskeras är en onödig kulturkamp, dessutom längs fel fronter.

Ivern till förbudslagstiftning mot religiöst förankrade skolor osar fransk republikanism. Den osar ibland också av än värre saker.

 

Under den extrema högerns stormanlopp på 40-talet mot andlig och politisk frihet förstod många kyrkliga och icke-kyrkliga hur de tillsammans hörde hemma på frihetens sida.

På extremhögerns sida fanns också ateister och kyrkliga, de senare ofta sådana som övergått från att bekänna sig till Kristus till att bekänna sig till nationen, ledarkulten eller identiteten. Jämför de medlöpare som i nutid flockats kring Putin och Trump.

 

Vår tid är ett särdeles olämpligt tillfälle att utkämpa kulturkamp längs fel front.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Insändare: Vi som inte röstade på SD måste mobilisera

Vi som inte röstade på SD måste mobilisera

Insändare: Ni som röstade värnade vår demokrati

Ni som röstade värnade vår demokrati

Insändare: Fler lägger sin röst på olika partier

Fler lägger sin röst på olika partier

Ledare: I Centern har de sett faran och förmått att stå emot

I Centern har de sett faran och förmått att stå emot

Insändare: Det måste bli ett slut med politiska vildar

Det måste bli ett slut med politiska vildar
Visa fler