Tidigare oppositionsledare brukade tänka längre

Lördagskrönika 4 juni 2022 05:15
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

En partiledning i opposition, som tänker sig att senare få del i regeringsansvar, bör även av självbevarelsedrift låta bli att bete sig så att parlamentariska umgängesformer urartar.

En rad svenska oppositionsledare, i olika partier på båda sidorna om ”blockgränsen”, har på goda grunder varit mycket återhållsamma med att begära misstroendeförklaring mot enskilda statsråd. Detta måste, har det insetts, vara något som tillgrips sällan och bara undantagsvis.

Enstaka statsråd har avgått efter personliga felsteg eller olycksaliga uttalanden. Vid ett par tillfällen har det stått klart att misstroendevotum kunde väntas om inte statsministern bytte ut ett statsråd. Men det har då inte handlat om beslut fattade av hela regeringen, och inte heller om att tvinga bort ett statsråd som oppositionspartier kampanjat mot inför en valrörelse.

Sådant skulle som regel omgående bli en fråga om att fälla hela regeringen. Har man då inte underlag för att bilda en regering som kan få riksdagens stöd är det bara nedbrytande för det parlamentariska arbetet att försöka peta ministrar, med hjälp av partier eller enskilda ledamöter som man inte kan eller vill ha stöd av som regeringsunderlag.

 

På tisdag kommer kammaren ändå att rösta om ett yrkande om misstroendeförklaring mot justitieministern Morgan Johansson. Statsminister Magdalena Andersson ställde i torsdags eftermiddag kabinettsfråga inför den voteringen. Skulle yrkandet vinna begär hon entledigande hos talmannen och regeringskris följer.

Detta inträffar alltså i ett läge när Sverige, tillsammans med Finland, under pågående krig i vårt närområde, har ansökt om anslutning till Natos militära allians. Och i en komplicerad situation där Turkiets president hotar att blockera Sveriges inträde och påstår sig vilja pressa Sverige till olika eftergifter.

 

Yrkandet om misstroendeförklaring har väckts av ledamöter i SD, ett parti som under lång tid, utanför och inom riksdagen och fram till en taktiskt nödvändig svängmanöver helt nyligen, har bekämpat tanken på svenskt deltagande i Nato.

Redan yrkandet från det hållet borde fått Ulf Kristersson att avvisa SD:s framstöt och att slå vakt om den uppslutning som uppnåtts med deltagande av både socialdemokrater och opposition i Natofrågan. Men i stället har Kristersson ställt upp på SD:s yrkande, med gruppledningarna hos KD och L som följsamma släpvagnar. 

Vad tänker sig Ulf Kristersson och andra att detta ska få för följder ifall Kristersson uppnår det han säger sig vilja, att vara regeringschef i en minoritetsregering av M och KD? Vilken parlamentarisk sedvänja skulle då vara hans skydd mot att andra partier, i händelse av missnöje från SD, skulle hjälpa till med att genom misstroendeförklaringar rensa ut ministrar ur hans regering – när det skulle passa in i deras allmänpolitiska strategi för att få nästa regeringsskifte. 

 

Det är vanligt att en regering inte har egen, säker majoritet i riksdagen, även om den har goda möjligheter att få igenom sina lag- och budgetförslag. Det behövs dock inte enighet i någon enda sakfråga mellan ledamöter som röstar för misstroende. Detta är därmed ett tillgängligt och frestande vapen för ytterlighetspartier som saknar intresse av att vårda de parlamentariska arbetsformerna – och som inte låter sig bekymras av om landet blir svårt att styra oavsett vilken regering som sitter.

Vad Ulf Kristersson och hans släpvagnar är på väg att göra är att förse SD-ledningen med ytterligare ett utpressningsvapen, som kan användas mot Kristersson själv, för att driva fram SD-anpassad, radikaliserad politik – eller tillsättandet av SD-ministrar.

 

Att höja rösten om kriminalpolitikens svårigheter och misslyckanden brukar vara sättet att försöka tränga bort all ifrågasättande argumentation om vad Kristerssonblockets vilja att basera makten på SD skulle få för följder. Det bör då hållas i minne att polisens svagheter inför narkotikahantering, gatulangning och gängbrottslighet är en långvarig process, som var långt utvecklad redan före 2014, alltså då justitieministern var från Ulf Kristerssons eget parti.

Ingen justitieminister har, eller ska ha, sådana befogenheter, att han eller hon skulle kunna dirigera antalet mord eller grova narkotikabrott. Morgan Johansson har dock uträttat mer mot narkotika- och våldsbrotten än vad den moderata företrädaren gjorde – inte för att Johansson tillhör ett visst parti, utan för att han fått hantera följderna av sådant som skett tidigare.

Torsdagens begäran om misstroende är en politisk propagandamanöver. Den är därtill ett prov på hur driften åt höger kommit att undergräva såväl eftertanke som vården av parlamentariska umgängesformer. 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa