Natos Artikel 5 innebär inte att försvarsalliansens medlemsstater omedelbart rusar till det angripna landets hjälp. Ett Nato-medlemskap ger likväl säkerhetsgarantier av en styrka som andra försvarssamarbeten inte erbjuder. Framför allt är det ett sätt att mer handfast knyta USA till den egna försvarsplaneringen.
Ett inträde för Sverige och Finland sker inte så fort våra länder bestämmer sig för det utan tar viss tid. Under processen måste vi räkna med påverkansoperationer från Ryssland, vars syfte är att sätta krokben för planerna. Det kräver beredskap.
Allt detta och en del annat finns i den finländska regeringens rapport som presenterades i veckan och går under namnet ”Redogörelse för förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön”. Den har inget uttalat syfte att granska Nato-anslutning specifikt, utan tar ett bredare grepp om säkerhetsläget och Finlands säkerhetssamarbeten mot bakgrund av Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina.
Inte heller anger rapporten någon handlingsväg i frågan om försvarsallianser. Men det gör bara Nato-budskapet starkare. Författarnas torra redovisning av sakförhållandena visar att alla alternativ till Nato är sämre. Inte rakt igenom dåliga, men sämre.
En försvarsallians mellan Finland och Sverige kan vara ändamålsenlig men den kan inte ersätta Nato. Ett fördjupat försvarssamarbete mellan de nordiska länderna fyller också sitt syfte. Men Norge, Danmark och Island har Nato som sin försvarslösning och kommer vid en stor konflikt i Europa att prioritera Natos kollektiva försvar.
Samma sak gäller samarbete med Storbritannien och vilket Nato-land som helst. När det väl smäller kommer dessa länders styrkor att ställas till Natos förfogande och inriktas på det som överenskommits inom den försvarsalliansen.
Och framför allt: Det är genom Nato som USA, den i särklass starkaste militärmakten i världen, engageras i Europas försvar på institutionell nivå. Utanför Nato har USA inte gett säkerhetsgarantier till några europeiska länder.
Betyder då dessa garantier att Sverige och Finland som Nato-medlemmar på förhand lovar att ge allt som, säg, Turkiet begär i händelse av att Ankara går ut i krig? Den bilden frammanas gärna av mindre sakliga Nato-motståndare.
Men så fungerar inte Natos Artikel 5 om kollektivt försvar. För det första måste Natos medlemsländer vara överens om att Artikel 5 ska aktiveras. Beslutet kräver enhällighet, liksom allt annat gemensamt agerande. För det andra ska varje stat därefter bidra med det som man anser är nödvändigt. Militärt våld är då en möjlighet, inte en skyldighet.
Styrkan i försvarsalliansen kommer inte ur att något land är skyldigt att göra något, utan ur att ländernas försvarsorganisationer svetsas samman. De utarbetar gemensamma strategier vid olika scenarier och lär sig genom kontinuerliga övningar att fungera tillsammans och komplettera varandra.
De exakta villkoren för sådant som andra Nato-länders nyttjande av det egna landets territorium och utplacering av viss typ av beväpning är frågor som hanteras i anslutningsförhandlingarna. Ett Nato-medlemskap innebär alltså inte per definition att Sverige och Finland ska ta emot kärnvapen, permanenta baser eller utländska trupper inom sina gränser. Norge och Danmark införde ensidiga restriktioner mot detta för egen del vid Natos bildande.
Vägen mot medlemskap kan dock kräva sitt. Den finländska rapporten spår påtryckningar från Ryssland och möjliga spänningar på den finsk-ryska gränsen. En upptrappning av den ryska retoriken märks redan. Finlands regering förordar därför att Finland och Sverige samarbetar under eventuella anslutningsprocesser som tidigare tagit minst ett år från ansökan till medlemskap.
Rysslands debacle i Ukraina ger förvisso nya, hoppingivande insikter om den ryska krigsmaktens oförmåga till komplicerade militära operationer. Det är ändå angeläget att våra två länder gör det som göras kan för att ytterligare avskräcka Ryssland från detta, eventuellt även genom någon sorts garantier från USA under tiden.
Samtidigt måste vi skydda oss från annan typ av påverkan på vägen fram till Nato-medlemskap. Till det hör att inte avgöra frågan i folkomröstningar. Det vore att bjuda in Ryssland i svensk och finländsk politik.
