Som barn bodde jag med familjen i Velikie Luki i Pskovs län, en stad på runt 100 000 invånare. Vi hade ett rum i en ”kommunalka”. Det var ett rätt typiskt sovjetiskt boende som liknar en svensk studentkorridor med gemensamt kök och badrum. Med den skillnaden att man bodde där på obestämd tid, ofta flera generationer i samma hushåll. Och så var det ett par saker till i vårt fall: Vatten hämtades ur brunn på gården och behoven uträttades på utedasset intill. 

Detta var på 1970-talet. När jag var tre år flyttade vi till en lägenhet med alla bekvämligheter, mycket tack vare min mormors chefstjänst i stadsförvaltningen och de kontakter som följde med det.

Vid ett besök i Velikie Luki 2009 åkte min fru och jag till det där lilla flerbostadshuset i trä för att se vad som hade blivit av det. Jodå, det stod kvar. Brunnen och utedasset var borta. Vatten och avlopp hade uppenbarligen dragits och det var vanliga lägenheter. Kommunalkorna är numera nästan avvecklade i Ryssland. 

Men själva byggnaden såg rätt risig ut. Folk som stod på balkongen och såg oss studera huset frågade försiktigt vad vi var för några. Jag förklarade. De svarade med lätt besvikelse att de hade hoppats att vi var potentiella husköpare.

Det var tydligen så det ibland gick till. Någon med lite pengar köpte huset för att bygga om det i grunden eller riva det, och därmed tvingas lösa de boendes flytt till en bättre plats under ombyggnadstiden eller permanent.

Tiderna är nya. Systemet är inte lika brutalt som på Sovjettiden men dess likgiltighet inför människors livsvillkor är kvar.

Den sovjetiska planekonomin klarade inte av att producera bostäder i tillräcklig takt och omfattning, precis som allt annat. I det moderna Ryssland byggs bostäder – för den som kan betala för sig. Statens skyldigheter gentemot medborgarna är ytterst begränsade. Tiotals miljoner medborgare kan bara hoppas på tur.

2018 åkte jag till det gamla barndomshemmet igen. Huset var äntligen rivet. Förhoppningsvis löste det sig för dem på balkongen.

Det här minnet dök upp när jag häromdagen såg ett foto på ryska stridsvagnar som kör på en grusväg förbi en byggnad. Personen som lade ut bilden på Twitter skrev att den togs i Voronezj län strax nordöst om Ukraina och visar en bit av Rysslands nu pågående militära uppbyggnad vid gränsen. Han noterade symboliken: Slitna trähus, antagligen utan centralvärme och med toaletter i uthus, och stridsvagnar som rullar genom smutsen. Militär maktdemonstration mitt i fattigdomen.

Jag vet inte hur det är med värme och toaletter i just detta fall – det går inte att se på fotot. Men det kan mycket väl vara så. Siffrorna har redovisats på denna sida förr: Vart tredje ryskt hushåll saknar varmvatten. Nästan vart fjärde hushåll är hänvisat till utedass. Runt 30 miljoner människor, en femtedel av befolkningen, har inget rinnande vatten i bostaden utan hämtar vatten ur brunn – i bästa fall.

Allt handlar om prioriteringar. Dessa yttrar sig på olika sätt men ett av dem är just att alla andra behov får stå tillbaka för den ryska statens militarisering och makthavarnas imperialistiska neuroser.

Ett talande exempel är tillståndet på Krim och dess kostnad för den ryska statskassan. Det fanns flera skäl till att halvön på 1950-talet överfördes från den ryska sovjetrepubliken till den ukrainska, men ett centralt var Krims naturliga geografiska och därmed ekonomiska samhörighet med fastlandet. 

När Ryssland ockuperade Krim 2014 stängde Ukraina helt enkelt av vattnet, de 80-90 procent av totalkonsumtionen som kom från Dnepr-floden via Norra Krimkanalen. Det har dödat det allra mesta av jordbruket på Krim och skapat svår vattenbrist i övrigt. Ingen kan säga hur det blir i nära framtid. För ockupationsmakten är vattenproblemet olösligt.

Rysslands tidigare vice centralbankschef, Sergej Aleksasjenko, har beräknat hur mycket ockupationen har kostat de ryska skattebetalarna. Det handlar om byggande av ny infrastruktur för försörjning av Krim – en bro till det ryska fastlandet, gasledning, vägar med mera – samt uppfyllande av diverse löften till halvöns befolkning som gavs 2014. 

Prislapp: Runt 170 miljarder kronor under de första fem åren, vilket är lika mycket som hela ryska vårdbudgeten under tre år. Det allra mesta av detta fortsätter ticka på. Och då är kostnaden för sanktioner inte inräknad – minskade investeringar, sänkt tillväxttakt och lägre skatteintäkter, högre räntor på statsskulden med mera. Det är många varmvattenledningar och WC.

Så blir det när en stat, som till stora delar är ett u-land, agerar internationell bärsärk. Västledare måste säga detta i klartext och ofta. Vår fiende är den ryska regimen, inte landets medborgare som är de som får betala priset för sina makthavares dumheter.