Riktig trygghet gror bäst i öppenhet och frihet

Lördagskrönika 25 november 2022 19:04
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Efter murens fall och det kalla krigets slut 1989 inleddes en ny era. Framtidstron spirade och framtiden skulle bygga på mer öppenhet, frihet, handel och samarbeten. 

 

Den amerikanske statsvetaren och filosofen Francis Fukuyama skrev en bok: (")Historiens slut och den sista människan("), som gavs ut 1992. I sin bok argumenterade han för att kampen mellan konkurrerande samhällsystem och ideologier var över. Den enda som fanns kvar att anamma var den marknadsekonomiska liberala demokratin.

Det var långt ifrån alla som höll med Fukuyama, men länge såg han ut att få rätt. Den marknadsekonomiska liberala demokratin vann länge mark. 

 

Men det fanns en växande skara människor som inte höll med – som trodde på något annat. 

I Sverige bestod denna grupp huvudsakligen av män utan för städerna som skydde den snabba och stora förändring som samhället genomgick från 1990-talet och framåt då vi gick in den digitala tidsåldern. 

 

De ville fortsätta att leva som de alltid gjort. Fenomenet går ibland under beteckningen ”defended neighbourhood”, Det rör sig om en vilja att försvara det egna grannskapet, det egna livet och den egna livsstilen mot alla former av intrång utifrån. Att slå vakt om tryggheten. Den tydligaste symbolen för detta intrång är flyktingar och invandrare. Motståndet mot den förda flyktingpolitiken är därför kompakt, men den härrör sig snarare från en förändringsobenägenhet än främlingsfientlighet. 

 

Det är i den här gruppen som Sverigedemokraterna började nå sina första framgångar och de är fortfarande en stor del av partiets kärnväljare.

I en analys av SD:s väljare som presenterades innan valet, konstaterar undersökningsbolaget Novus, att de flesta av partiets väljare (89 procent) tycker att Sverige är på väg åt fel håll. Man är överens om att det var bättre förr och att framtiden inte ser ljus ut. Innan pandemin var det många som ansåg att samhället var mycket bräckligt. Sverige kunde rämna vid minsta påtryckning. 

 

Med facit i hand vet vi att det inte blev så. Det svenska samhället stod pall. Mycket kunde ha skötts betydligt bättre, men vi var inte i ens närheten av den totala samhällskollapsen. 

Men inte ens detta har fått SD:s väljare att andas ut. Oron för samhällsutvecklingen är fortfarande stor och den delas dessutom av allt fler väljare som röstar på andra partier. Otryggheten växer och gnager hos allt fler svenskar. 

 

2009 gav det tidigare språkröret för Miljöpartiet Gustav Fridolin ut boken Blåsta där han beskriver hur 80-talisterna kom att formas av en uppväxt skuggad av 90-talskrisens nedskärningar. Hur de kan räkna med att få en sämre levnadsstandard än sin föräldrageneration. 

Om han har drar rätt slutsats tål att diskuteras. Alla generationer har sina utmaningar.

Men slutsatsen handlar i grund och botten mest om en känsla: Att man inte längre kan se framtiden an med tillförsikt. 

Att det samhälle som konstituerade det moderna, svenska samhällsbygget – där den enskilde erbjöds trygghet och skyddsnät – inte längre finns kvar.

 

Det är svårt att argumentera emot övertygelser som är byggda på känslor. Längtan efter trygghet är stark hos många. Den har tydligast fått två uttryck: en övertygelse om att det var bättre förr och en tro på att det är en starkare mer repressiv stat som kan förändra samhället till det bättre.

Att konservatismen fått ett uppsving i Sverige är därmed närmast givet. 

 

Cirklar sluter sig. Historien upprepar sig. Det är krig i Europa. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats kraftigt sedan början av året. Vi är på många sätt tillbaka till det kalla krigets dagar.

Sverige går samtidigt in i en lågkonjunktur som kommer att bli svår precis som 90-talskrisen. 

Men i stället för att bejaka friheten, öka det internationella samarbetet, underlätta för företag att växa och utvecklas över gränserna sluter vi oss nu alltmer.

 

Väljarna har sett till att Sverige har fått en konservativ regering, som vill skapa ordning och reda med tuffare metoder och strängare straff. Det är så tryggheten ska säkras.

Det ägnas inte särskilt mycket utrymme åt att förklara hur vi i längden ska säkra välfärden. Hur det ska finnas tillräckligt med pengar för skola, vård och omsorg. 

Inte heller ger något annat parti de svaren. 

 

Men samhällen står aldrig still, de utvecklas och förändras. Sverige har nått mer välstånd under de perioder där vi bejakat frihet, utbildning, forskning och företagande. När vi handlat och samarbetat med andra. 

Det är värt att komma ihåg nu när konservativa och nationalistiska vindar viner över Europa och demokratin minskar.

Enligt The Economist forskningsenhets årliga globala demokratiundersökning har graden av demokrati minskat i nästan alla europeiska länder sedan 2006. Sverige och de övriga Nordiska länderna räknas fortfarande som fullvärdiga demokratier. Men många länder, exempelvis Frankrike och Spanien, räknas numera som ”demokratier med anmärkning”. 

 

Då gäller det att komma ihåg att vi fortfarande är väldigt många som ser värdet i friheten, i den marknadsekonomiska liberala demokratin. Att friheten är en annan väg till trygghet. Att det går att öka demokratin och öppenheten igen.

Men vi måste höras mer. Förklara mer, kämpa hårdare för ett annat friare och öppnare samhälle.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa