I Sverige spelar lagstiftning mindre roll i regleringen av arbetsmarknaden än i många andra länder. Genom kollektivavtal mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer är den i stort sett självreglerad. Detta tjänar Sverige väl.
Kollektivt förhandlade löner och kollektivavtal har många fördelar. Fack och arbetsgivare har bättre kännedom om sin verksamhets ekonomiska förutsättningar och problemområden. Det leder också till viss stabilitet på arbetsmarknaden. Det är dessutom bra att löner och arbetsvillkor lättare kan anpassas efter bransch.
För en tid sedan avslöjade Sydsvenskan matkurirbolaget Foodoras dåliga arbetsvillkor. Det handlade om tuffa arbetstider, snabba leveranskrav och låga löner. Efter kritiken har företaget och Transportarbetareförbundet försökt nå ett kollektivavtal. Och även om förhandlingarna stött på patrull är ambitionen rätt.
Genom facken kan anställda påverka sin arbetsplats villkor och löner mer. Med högre andel fackanslutna ökar också förbundens förhandlingsposition. Den skillnad i makt som finns mellan anställd och arbetsgivare kan på så vis minska.
Därför finns det skäl till viss oro över de senaste decenniernas utveckling.
I Sverige och i flera andra europeiska länder är organisationsgraden bland arbetsgivare hög, och fortsätter att försiktigt öka. Utvecklingen för facken ser inte likadan ut. Från att över 80 procent av Sveriges anställda var medlemmar i facket runt 2000 sjönk det till strax under 70-procentstrecket 2018.
I Sverige har arbetarförbunden drabbats hårt. Samtliga LO-förbund har tappat medlemmar de senaste decennierna. Hotell och Restaurang har sedan 2006 tappat mer än hälften av sina medlemmar. Hos tjänstemannaförbunden ser det annorlunda ut. Flera har stabiliserats och andra har ökat. Saco-förbunden, i synnerhet Akademikerförbundet SSR, har vuxit kraftigt.
Det är inte frågan om dramatiska förändringar. Men många fackförbund behöver vända utvecklingen. Risken är annars att arbetsgivarens motivation att sluta kollektivavtal försämras.
Ofta beskylls några av alliansregeringens arbetsmarknadsreformer 2007-2008 för nedgången. Visst kan det vara så att den höjda avgiften för a-kassan kan ha påverkat, även om det inte behövs fackligt medlemskap för det. Det kan också vara så att den slopade skattereduktionen för fackavgiften kan ha spelat roll. Samtidigt ska fackförbunden stå på egna ben och inte luta sig mot staten. Medlemmar får förbunden själva ragga.
Enligt rapporten "Vad finns det för anledning att vara med i facket?" som släppts av tankesmedjan Fores häromveckan, med ledning av Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, ligger förklaringen i attitydförändringar.
I rapporten intervjuas företrädare för fackförbund och anställda får svara på enkäter för att berätta varför de är med i facket eller står utanför. Ett visst mönster träder fram: anställda prioriterar egennyttan högre än den gemensamma nyttan av fackligt medlemskap.
De som upplever sig sitta tryggt på sin arbetsplats och ha goda arbetsvillkor ser nödvändigtvis inte några fördelar i att lägga pengar på en fackavgift. Kollektivavtalen gäller på arbetsplatsen oavsett, verkar de resonera. Att fackens, och därmed de anställdas, ställning i avtalsförhandlingarna kan stärkas av fler medlemmar är inte något som prioriteras.
Den individuella tryggheten värderas däremot högt. Kompletterande inkomstförsäkring anses som mycket värdefullt. Stöd vid konflikter är också viktigt. Vilket många förbund är medvetna om och är noggranna med att uppmärksamma potentiella medlemmar på. Men är det nog? De förbund som läcker medlemmar måste se vad de mer framgångsrika facken gör.
Det går att dra fler slutsatser av rapporten. Många unga människor och utlandsfödda står utan facklig representation. Inte sällan jobbar de på flera olika arbetsplatser med kort anställningstid. En del arbetar på bemanningsföretag där den fackliga organiseringen ofta är låg.
Trots att det ofta handlar om branscher med tuff arbetssituation har många av dessa människor aldrig kontaktats av något fackförbund. Kulturen skiljer sig mellan fackförbund, branscher och arbetsplatser när det gäller medlemsrekrytering. Motivationen att värva personer med kort anställningstid kan också vara låg.
Men det är frågan om människor som oftare än andra hyser positiva känslor för facken, enligt enkätsvaren. De värderar dessutom högt den roll fackförbunden har som löneförhandlare och motpart till arbetsgivaren. Vill facken växa behöver de vara tydliga med vilka fördelar det ger för var och en att bli medlem. Men att särskilt rikta in sig på dessa människor kan vara smart rekryteringspolitik.
Under pandemin har det blivit en viss tillströmning av medlemmar till facken. Varsel, uppsägningar och allmän oro för att förlora jobb och inkomst har motiverat många. Lättnader i a-kassans villkor kan också ha spelat roll. Men uppgången får anses som tillfällig om inte facken lyckas med medlemsvården.
