Glittret i Moskva ger inte hela bilden. I flera avseenden är Ryssland närmast att likna vid ett utvecklingsland.
Årsrapporten för 2018 från landets statistikmyndighet Rosstat, refererad 2019 i flera ryska medier, berättar följande: Vart tredje ryskt hushåll saknar varmvatten. Vart fjärde hushåll lever med utedass. Omkring en femtedel av befolkningen, 29 miljoner, har inget rinnande vatten i sin bostad.
De torra siffrorna på Rosstats hemsida för 2019 visar att ytterst lite har förändrats.
Den här ryska verkligheten kan ställas mot överflödet hos landets maktelit som visas upp i Aleksej Navalnyjs och hans grupps senaste undersökning. ”Ett palats för Putin” heter den nästan två timmar långa filmen som går igenom Putins politiska karriär. Sedan den lades ut på Youtube i tisdags har den haft över 50 miljoner visningar.
Palatset vid Svarta havet har byggts i 15 år. Det är ännu inte färdigt men ska, tillsammans med alla kringprojekt, ha hittills kostat motsvarande 11 miljarder kronor. Palatsbyggnaden har figurerat i de fria ryska medierna tidigare, runt 2010, när Putin tillfälligt klev ner till posten som premiärminister.
Det blev dock aldrig någon jättenyhet. Statsledningen lyckades slingra sig ur med hjälp av diverse juridiska manövrar kring ansvaret för projektet varefter det hela föll i glömska.
Men nu har Navalnyj-gruppen kunnat visa hela vidden av bygget, med hjälp av drönarbilder och datoranimeringar av rum utifrån planritningar och exklusiva möbelkataloger. De har kunnat knyta egendomen till Putin samt berätta vilka statliga företag och vilka personer, som han tidigare gjort rika, som har betalat för alltsammans.
Palatset är höjdpunkten på en berättelse om hur Putin tog sig till toppen, vem som hjälpte och blev hjälpt av honom. Och hur det putinistiska systemet hålls samman av maktelitens ständigt växande behov att berika sig själv, det vill säga fortsätta plundra landets medborgare.
Några saker förtjänar att lyftas fram särskilt. Putins närmaste krets har varit med honom i 30-40 år eller mer. En grupp är barndomsvänner, en annan är gamla vapenbröder från KGB, en tredje är kollegor från borgmästarkansliet i S:t Petersburg. De har varit halvfattiga sovjetmedborgare tillsammans, gjort karriär tillsammans, blivit rika och korrupta tillsammans. Framför allt det sista bygger starka lojalitetsband i denna ryska miljö.
Filmen avslöjar en central lögn som används för att legitimera Putins maktinnehav. Statspropagandan framställer gärna honom som en motpol till det oligarkiska och blodigt kriminella 1990-talet. Han skapade ordning där det var kaos, heter det.
I själva verket var Putin en del av detta 90-tal. Först som ansvarig för tillståndsfrågor för export av råvaror i S:t Petersburg – en ökänd korruptionskälla – och senare som chefskontrollant av offentlig verksamhet i Boris Jeltsins oligarkkontrollerade presidentadministration.
Det för svensk del intressanta oljehandelsföretaget Gunvor figurerar i berättelsen. Det grundades 1997 av Torbjörn Törnqvist och Putinvännen Gennadij Timtjenko. I början av Putins presidentskap skötte det, som mellanhand, lejonparten av Rysslands oljeexport. Strax innan Timtjenko drabbades av sanktioner 2014, på grund av Rysslands ockupation av Krim, sålde han sin ägarandel i Gunvor till Törnqvist.
I sanktionsdokumentet från USA:s finansdepartement nämns att Putin har investeringar i Gunvor och kan ha tillgång till Gunvors kassa. I filmen pekas denna fiktiva ägare ut – en barndomsvän till Putin – i enlighet med tidigare kända uppgifter.
Min enda, men rätt stora, invändning mot filmen är Navalnyjs beskrivning av Putin som uteslutande driven av materiell girighet. Det ger en skev bild av honom. Putin må vara en girigbuk. Men han är även en ideologiskt driven autokrat och imperialist som har en väldigt bestämd uppfattning av Ryssland plats i världsordningen.
Kremls beslut om cyberattacker mot USA, stöd till ytterlighetsrörelser i väst, ockupationen av Krim och östra Ukraina och den militära interventionen i Syrien kan inte förstås enbart i termer av Putins strävan att trygga sitt maktinnehav.
Men det är Navalnyj förlåtet, eftersom detta inte är ett seminarium utan en kamp. Han siktar in sig på putinismens mest sårbara punkter. Fokus på Putin som tjuv, på maktmissbruk och ojämlikhet, tar ner konflikten på en nivå där flest medborgare blir förbannade och det bredaste motståndet mot regimen kan mobiliseras.
Och det fungerar. Över 50 miljoner Youtube-visningar talar för sig. Makthavarna är stressade. Navalnyj lyckas också ständigt ligga steget före och göra oväntade drag. Han deltog själv i avslöjandet av de statliga agenter som försökt mörda honom, använde rehabiliteringen i Tyskland till att förbereda Putin-filmen och släppte den när regimen låste in honom efter hemkomsten till Moskva.
I dag väntas demonstrationer i Ryssland till stöd för Navalnyj. Uppslutningen blir ännu ett tecken på styrkan i motståndet.
