Sverige har, i likhet med Finland, breddat och fördjupat sitt militära samarbete med Natoländer, särskilt sedan 2014. Det var det året som Ryssland dels erövrade och annekterade Krim, dels började kriga mot Ukraina för att även bryta loss några landsdelar i sydöst.
För Sveriges del går militär- och underrättelsesamarbete med främst Storbritannien och USA mycket längre tillbaka, men det hade då till stor del strängt hemliga former. Det har inte minst gällt signalspaning, där Sverige i Försvarets Radioanstalt (FRA) länge har haft en avancerad och betydelsefull resurs.
Den på fredagen publicerade säkerhetspolitiska analysen, från en parlamentarisk arbetsgrupp, är en del av förberedelserna för ett finländskt och svenskt inträde i Nato. Där understryks bland annat att för de ryska ”försvars- och säkerhetsstrukturerna” har Sverige sedan länge framstått som en del av ”Natos sfär”.
Ryssland utgår, konstaterar arbetsgruppen, ”ifrån att Sverige kommer att samarbeta djupt och brett med Nato i en kris eller [ett] krig som berör både Sverige och Natoländer (eller enbart Natoländer i vårt närområde)”.
Samtidigt omfattas Sverige och Finland än så länge inte av Natoalliansens ömsesidiga försvarsgarantier, i den ofta omtalade artikel 5.
Sedan är väl klarspråket inte så fullständigt som det kunnat vara. Att de tre små baltiska länderna blev fria, och även Natomedlemmar, men svåra att snabbt undsätta vid en plötslig kris har ökat Sveriges och Finlands militära betydelse för att skydda dessa små demokratier.
I ett krig eller i en kris där krigshotet tilltar kan samtidigt ett militärt agerande mot svenskt territorium framstå som ett mindre riskabelt sätt att trappa upp konfliktnivån utan att snabbt dra på sig en allvarlig motreaktion eller vedergällning. Att beskjuta eller försöka ockupera någon del av ett Natoland som Norge skulle med större säkerhet höja konfliktnivån ännu närmare ett storkrig.
Ryska beslutsfattare kan visserligen ändå se Sverige och Finland som åtminstone i många lägen skyddade av USA, i vart fall när någon Trumpfigur inte är president där.
Det är inget nytt, utan något långvarigt, med den osäkerhet som följer av vår uppenbara hemvist i väst – både i fråga om samhällssystem och militära samarbeten – och vår frånvaro från Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Ledningen i Moskva har med väpnat våld slagit sönder den europeiska säkerhetsordning som kom till efter först Helsingforsavtalen på 70-talet och sedan det kalla krigets slut kring 1990. För varje sådan våldsanvändning mot grannländer till Ryssland har otryggheten i Sveriges och Finlands alliansfrihet tilltagit. Det storskaliga anfallet mot Ukraina i februari ändrade de säkerhetspolitiska förutsättningarna så mycket att Natofrågan drevs till ett snabbt avgörande.
Det är som den finländske presidenten Sauli Niinistö påpekade vad gäller ryska invändningar mot Natoutvidgning i Norden, att de kan se sig själva i spegeln, det är de i Moskva som åstadkommit det. Inför övergångstiden, då 30 Natoländer ska godkänna två nya medlemmar har de informella försäkringarna om bistånd från USA och andra förstärkts.
Det är en politisk process som till följd av Putins krig går fort i Sverige och Finland, men som kan ta längre tid om några Natoregeringar vill utnyttja frågan för andra syften eller sabotera för att visa motvilja mot Sverige eller Finland. Turkiet, med påstående om PKK-favorisering i Norden, samt Ungern och Kroatien (såvitt gäller presidenten men inte regeringen), är några riskfaktorer. Det kan väntas att sådana sabotageförsök kommer att motverkas med avsevärd diplomatisk och politisk kraft från USA och andra. Men att det går snabbt kan man inte vara säker på.
Så mycket mer säker är dock en annan bedömning av den parlamentariska arbetsgruppen. Även om Rysslands härskare nu åstadkommit att Rysslands militär försvagats måste man räkna med att landet kommer att ha – eller återfå – en regim som, även om den inte är Putins egen, ändå liknar Putinväldet.
Ryssland förblir ett hot, som det behövs en allians för att vara skyddad mot. Inför detta steg är enigheten bredare i Finland än i Sverige, även om det finländska Vänsterförbundet ställer sig vid sidan.
I Sverige är det som nu troligen sker en fortsättning av det som inleddes från 2014, med avgörande steg 2016, i värdlandsavtal och överenskommelser med USA. Bakom denna omläggning stod Socialdemokraterna, de fyra partierna från Reinfeldtregeringen samt merparten av MP, som dock på den frågan förlorade flera avhoppande riksdagsledamöter.
Vad V och SD egentligen tyckte visade de då med nejröster. Så vågar SD inte göra längre.
