De länder och aktörer som utgör en fara för Sveriges säkerhet har inte legat på latsidan under pandemin. Hoten har i stället breddats och komplicerats. Det är den slutsats som kan dras av Säkerhetspolisens årsbok för 2020 som släpptes i veckan.

En del i rapporten var som väntat. Nu, liksom tidigare år, pekas våldsbejakande extremistmiljöer inom höger, vänster och radikala islamistgrupper ut som en fara för folkvalda, offentliga tjänstemän och allmänhet. Antalet individer som verkar inom dessa miljöer räknades för ett årtionde sedan i hundratal, i dag är det frågan om tusental. 

Under pandemin har många människor förlorat jobb och sociala sammanhang. Den är en bräcklig tillvaro som underlättar rekrytering till kriminella organisationer, men också till våldsbenägna grupper och nätverk.

Rekryteringen underlättas av att hatisk och hotfull retorik, inte sällan förklädd till humor, sprids på nätet. Ett extremt språk i sociala medier eller politisk debatt kan ge våldsverkare upplevelsen av brett stöd för våldsdåd mot exempelvis muslimer, judar, homosexuella eller andra minoriteter. Det finns därför skäl att fundera noggrant över vad för material vi delar på internet.

Säkerhetspolisen ska göra sitt för att förhindra att våldsdåd sker. Men alla samhällets delar har ett ansvar. Skola och socialtjänst måste ha resurser och kunskap till att upptäcka radikaliseringsprocesser bland unga. Civilsamhället behöver stå starkt och fånga upp folk innan de halkar in i dessa miljöer.

När det gäller utländska hot mot Sverige är Ryssland, Iran och Kina mest framträdande. Samtliga försöker utnyttja de sårbarheter som fördjupats av pandemin. 

Sveriges hål i cybersäkerheten är en sådan. Digitalisering av företag och offentlig förvaltning har många fördelar. Mer jobb kan göras på distans och kommunikation underlättas. Det är en process som pandemin påskyndat när fler behövt jobba hemifrån. Men när fler är uppkopplade till internet i hemmet för att jobba ökar också en del verksamheters sårbarhet. I synnerhet om inte säkerhetstänket hänger med.

Hackare kan på uppdrag av utländska stater och skurkligor utnyttja dessa sårbarheter för att snoka runt eller förstöra. Därför är det klokt av regeringen att upprätta ett cybersäkerhetscenter där flera myndigheter ingår, däribland Säkerhetspolisen. Det kan höja den samlade cyberkompetensen i svenska företag och offentliga förvaltning.

Utländska uppköp och investeringar kan också utgöra en fara enligt Säkerhetspolisen. Det är inte i sig fel att pengar från andra länder kommer till Sverige – tvärtom kan det vara till stor nytta. Men när det gäller till exempel säkerhetspolitiskt känslig infrastruktur finns det skäl till vaksamhet. Genom att köpa hela eller delar av svenska företag kan utländska investerare få tillgång till säkerhetsklassad information, teknik och forskning. I illasinnade händer kan det användas som påtryckning.

De redskap som Sverige fått genom EU att säga nej till uppköp av säkerhetskänsliga företag och infrastruktur om det bedöms utgöra en fara kan därför komma till stor nytta. Svenska företag med samhällsviktiga funktioner bör också vara försiktiga när de gör affärer med företag från skurkstater.

Kinesiska företag med intressen i teknik, forskning, övervakning och energi är några exempel. 

Det politiska trycket från Pekingdiktaturen har de senaste åren ökat på Sverige. Journalister och politiker som talar klarspråk om Kina får utstå mycket kritik, inte sällan med personliga påhopp, från den kinesiska ambassaden i Stockholm. Syftet är att trötta ut och tysta allt som inte går i linje med kommunistregimens propaganda. Det kan handla om det hårdnande greppet om Hongkong eller förföljelse och förtryck av minoriteter och opposition. 

Så också när svenska Post- och Telestyrelsen satte stopp för det Kinaägda telekombolaget Huaweis medverkan i utbyggnad av Sveriges 5G-nät. Och även om företaget överklagat flera beslut och domar, och mer är att vänta, så är det viktigt att det beslutet kvarstår. Företaget kan användas som en förlängd arm åt Pekingregimen. 

Från Huawei och Kina har detta avfärdats med prat om diskriminering och orättvis behandling. Det är nonsens. Att företaget och Kina haft förvillande lika argument när PTS-beslutet kritiserats bekräftar den nära relationen. Diktaturens hot om repressalierna mot svenska företag på den kinesiska marknaden, där företaget Ericsson nämndes specifikt, är ytterligare skäl till att dra den slutsatsen.

Några näringslivstoppar, med intressen i Kina, gick i vintras ut till försvar för Huawei. Frågan om säkerhetshot viftades lättvindigt bort. Helst ville de prata om fördelarna med handel och teknikutbytet länder emellan. Och visst finns det stora pengar att tjäna på den kinesiska marknaden som kan komma många svenskar till del. Men det är oklokt att strunta i Säkerhetspolisen bedömning att Kinaföretaget är en säkerhetsrisk.

Näringslivsprofilerna kunde också valt att prata klarspråk om de ojämlika villkor europeiska företag verkar under på Kinamarknaden. Trots ett nytt investeringsavtal mellan EU och Kina är flera marknader stängda för utlänningar. Kinesiska bolag har också stort ekonomiskt och politiskt stöd från regimen. Men detta pratades det inget om.

Att teknik och forskning stjäls från svenska företag och utnyttjas för att göra kinesiska bolag mer konkurrenskraftiga borde dessutom oroa de svenska näringslivstopparna mer än det verkar göra.