I Nato som i EU behöver Sverige gå in för att vara en aktiv, pådrivande, men också kompromissande medlem. Nato är mer än en militärteknisk samverkan. Många av dess viktiga frågor sköts inte främst av yrkesmilitärer.
Nato är ett politiskt samarbete Överbefälhavaren är alltid amerikan. Generalsekreteraren är alltid en västeuropeisk politiker, som vanligen haft ledande regeringsuppdrag, och som är betrodd hos de andra demokratierna.
Nu är det Jens Stoltenberg, socialdemokratisk tidigare närings-, energi-, finans- och statsminister. Hans företrädare hade varit dansk statsminister.
Det finns också en parlamentarisk Natoförsamling, där Sverige sedan 2003 är associerad medlem. Dit kommer riksdagen, när Sverige blivit medlem, att utse röstberättigade ledamöter.
Som Natomedlem har Sverige också en politisk uppgift, att värna egna och andras intressen i ett samarbete vars kärna är att skydda demokratier från diktaturers aggression. Detta är inte okomplicerat. Liksom när det gäller EU är det av avgörande betydelse att tillräckligt många tungt vägande länder kan hålla samman kring huvuduppgifterna och driva samarbetet framåt.
I både EU och Nato är det en realitet att det finns inslag av regeringar som inte är lojala, som vill ha fördelar men inte göra uppoffringar och som i några fall inte ens är demokratiska. I EU gäller det senare i första hand Ungern, med ytterligare ett par länder som riskfaktorer av samma slag. I Nato är det dessutom, och i hög grad, Turkiet.
Det krävs en kraft i samarbetet mellan de andra staterna för att övervinna att regeringar som den turkiska och den ungerska obstruerar med att missbruka krav på enhällighet i vissa beslut. Det krävs ett mått av sammanhållning över parti- och nationsgränser i demokratierna för att behålla stabilitet och styrfart ifall regeringsmakten i något viktigt land under några år inte står för alliansens centrala värderingar och samarbetsmål.
Nato överlevde Trumps fyra år. Det underlättades av att senaten i USA i några kritiska frågor hindrade att Trumps aversion mot många av USA:s främsta allierade slog säkerhetspolitiken i stycken. Frankrike (vad gäller hur söndagens parlamentsval går) och Italien (av motsvarande skäl) är länder där ytterflyglarna kan komma att försvaga både EU:s och Natos funktionsförmåga.
Riskerna som finns att EU eller Nato tappar styrka genom att samarbetsovilliga partier bromsar skulle vara minst lika farliga för Sveriges – och de andra demokratiska Östersjöländernas – säkerhet även om Sverige inte var medlem. Medlemskapen ger oss dock möjlighet att ha inflytande tillsammans med andra. Det är viktigt att dra lass, att använda medlemskapen för att skydda demokratierna mot säkerhets-, klimat- och andra hot.
I likhet med Norge under alla år, och Danmark under senare årtionden, bör inställningen vara att bli en både ambitiös och konstruktiv medlem i Nato. Det gäller att vara med och bära ansvar, och att ha nära samarbetsförhållanden med andra medlemmar, särskilt större länder med ekonomisk och militär kraft och gedigen demokratisk kultur.
Det är inte alltid detta varit en svensk attityd i EU-samarbetet. Där har det ibland varit för stor ensidighet i speciella svenska synpunkter på budgetfrågor. För lite kraft har ibland lagts på att stödja nya initiativ, sådana som på senare år ofta kommit från den franske presidenten Macron.
Nato och EU liknar bara delvis varandra. I EU finns en mängd frågor där lagstiftning sker gemensamt och där stora krav ställs på att medlemsländer i politik och rättsväsende fungerar enligt demokratins krav. Där behövs hårdare spärrar mot regeringar som den ungerska, sådana som angriper pressfriheten, manipulerar nationella val och underminerar rättsstaten.
Nato handlar mycket mer om diplomatisk och informell politisk samverkan mellan regeringar. Medlemmarna är många. I en del av dem går det inte ens att lita på att deras militärer eller politiker skyddar viktiga militära hemligheter. Den kärna av medlemmar som bär upp samarbetet och dess avskräckningsförmåga behöver agera med hänsyn även till sådana realiteter.
I den kärnan ska inte bara Finland, utan även Sverige, se till att höra hemma. Vi blir ekonomiskt och politiskt inte något obetydligt medlemsland.
Men vi borde då, bättre än för närvarande, hålla vårt eget politiska liv i samverkansdugligt skick. En majoritet, från S till M och med hela mittfältet som deltagare, har med ett stegvis utökat nära Natosamarbete – och med 2016 års värdlandsavtal – berett vägen för Natomedlemskapet.
Dessa partier borde, liksom de varit i EU-frågan, vara angelägna om att välja sina strider och underlätta att hålla ihop uppslutningen i säkerhetspolitiken.
