I det privata livet och dess moralfrågor ska lag och statsmakt inte vara för närgångna. Om det blev enigheten i princip rätt stor med tiden, större än i gamla tider i vart fall.
En av förändringarna kom under 1960-talet. Då ändrades attityder, i frågor som när lag kan få ingripa i sexualmoral. En av följderna blev att begränsningar togs bort för konstnärliga, eller mindre konstnärliga, skildringar av sexuallivet. Hädelseparagraferna som fanns i de flesta länder ifrågasattes.
Debatterna om detta är nu ganska bortglömda. Men tidvis var de upprörda. Finns ännu en vag föreställning om var fronterna gick brukar den vara att kristen opinion till höger stod mot en kulturradikal hållning. Det stämmer inte så bra. Betydelsefulla röster passade inte alls in i ett så förenklat schema.
En av de intressantare, som också fick gehör för sitt synsätt, var Joel Sörenson (1915-71). Han var riksdagsman och baptistpastor och född i Eskilstuna. Hans linje blev att i detta slags moralfrågor bör lagens makt inte tillgripas. Tvärtom, de bör lämnas åt det han kallade ”andens fria liv”:
”Moral är en inre fråga” skrev han, ... om anständighet, personligt ansvar, …personlig värdighet.” Sådant hör inte hemma i riksdagens lagstiftningsmakt. Däremot i opinionsbildning, i hemmen, i religiösa samfund, andra ideella organisationer samt massmedierna. Det som inte klaras där kan inte heller riksdagen klara.
Han ville därför ta bort den bestämmelse om trosfrid för religioner som 1949 hade ersatt den äldre hädelseparagrafen. Där blev han djupt oenig med en del andra framträdande frikyrkomän, inte bara konservativa sådana.
Främste motståndare var missionsförbundaren Erland Sundström (1908-88), först pastor, sedan redaktör och därefter lärare – och socialdemokrat i det politiska. Deras inlägg samlades 1965 i en uppmärksammad bok: ”Det bränns i moralfrågan”. Ingen av dem kan påstås ha varit höger, och ingen av dem kulturradikal.
Joel Sörenson satt i riksdagens Första Kammare för folkpartiet. Han var tidvis pastor, tidvis stadsfullmäktig i Stockholm, tidvis verksam i USA inom internationella baptistsamfundet.
I efterhand kan sägas att Joel Sörenson vann. Inte främst för att riksdagen steg för steg strök paragrafer om tukt och sedlighet, särregler för homosexualitet, och även om trosfrid. Joel Sörensons synsätt blev med tiden omfattat av de flesta i flertalet kristna och andra trosriktningar i Sverige: Den kristna tron bör inte vädja om lagens särskilda skydd, och lagens tvångsmakt bör hållas tillbaka i moralfrågor,
Efter sekelskiftet är sådant omstritt igen – internationellt. Nyauktoritära regimer, som i Ryssland, Polen eller Ungern, använder sexualfrågor för att vända bort blickarna från hur de bryter ner eller krossar rättsstaten. Andra diktaturer och auktoritära rörelser utnyttjar islam för antidemokratiska politiska mål.
I USA har klyftor vidgats inom och mellan kyrkliga samfund. På en flygel sätts Trump högre än evangeliet. Politisk debatt förvanskas och förråas till kulturkamp.
Vad innebär Joel Sörensons liberala syn, i ett möte med sådana utmaningar? Rimligen att inte möta ont med ont. Att inte genom lag och straff inskränka ordets eller trons frihet.
Att vara återhållsam med lagstiftningsmakten är dock inte liktydigt med att frågor som vidrör privatliv och moral inte borde vara ämnen att tala om i samhällsdebatten.
Handlingar, våldsamma, uppviglande eller diskriminerande, kan straffas. Men annars gäller detta med andens fria liv.
Den uppgiften behöver då också tas på allvar: Att i detta fria liv stå upp mot extremismen, att försvara toleransen, demokratin och friheten – den religiösa såväl som den konstnärliga.
