I striden mellan frihet och tyranni finns inga gråzoner

Ukrainska soldater vid fronten i Donbass. Ukraina valde inte kriget mot Ryssland utan tvingades till det.

Ukrainska soldater vid fronten i Donbass. Ukraina valde inte kriget mot Ryssland utan tvingades till det.

Foto: Andriy Dubchak/AP/TT

Lördagskrönika2022-01-22 05:24
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Försåtliga ordvändningar kan lätt rubba en instabil ståndpunkt. Så fungerar vädjanden att ”förstå” varför det ryska ledarskapet terroriserar omvärlden.

Här finns en klassisk glidning. Att förstå, i betydelsen begripa varför Rysslands regim gör på ett visst sätt, övergår i att ha förståelse för, det vill säga att se den ryska statsledningens verklighetsbeskrivningar, anspråk och handlingar som åtminstone i någon mån legitima.

I Sverige är sådant i regel inte uttryck för full uppslutning bakom Putin. Det är lyckligtvis ett marginalfenomen i vårt land. Men dessa resonemang spelar likväl i händerna på Kreml genom att grumla och förvirra.

I veckan presterade Dagens Nyheters krönikör Johan Croneman och Advokatsamfundets förra generalsekreterare Anne Ramberg var sitt alster med sådant innehåll – han i DN (18/1), hon på sin blogg (19/1). Ramberg konstaterar att Ryssland är en diktatur och en människorättsförbrytare. Croneman är oklar på den punkten. 

Men båda anser att rapporteringen om den senaste krisen är ensidig och söker, just det, förståelse för den ryska regeringens utgångspunkter. De efterlyser historiska perspektiv och menar att Ryssland håller på att, som de uttrycker det, omringas av Nato-länder.

Det sista är osanning. Inte bara för att geografin inte ser ut så, utan för att Nato-medlemskap för de två länder som kan stå på tur – Ukraina och Georgien – inte finns inom överskådlig tid. Däremot kan stämpeln ”Nato” från Kremls sida sättas på alla Rysslands grannländer som har 1) blivit demokratier eller håller på att demokratiseras och 2) frigör sig från Moskvas kontroll.

Den som söker historiska perspektiv bör samtidigt behålla markkontakten. Om vi pratar om Ukraina bör vi se vad som faktiskt har hänt i Ukraina.

Sedan landet blev självständigt 1991 har det under sina första två årtionden inte gjort annat än att understryka sin ställning som en fredlig och medgörlig granne till Ryssland. Ukraina lämnade ifrån sig sina kärnvapen och lät den ryska Svartahavsflottan vara kvar i Sevastopol på Krim mot arrende, samtidigt som den ukrainska försvarsmakten tilläts förfalla.

Under hela denna tid har den ryska statsledningen tagit varje tillfälle att lägga sig i Ukrainas interna angelägenheter, i allt från allmänna val till språkfrågan till sättet att högtidlighålla slaget vid Poltava. 

Diskussioner om Nato-medlemskap har förts inom den ukrainska partipolitiken, som dock alltid sneglat på folkopinionen. Där har det inte funnits någon majoritet för idén. Inte heller efter Natos löfte 2008 om ukrainskt medlemskap – där budskapet var ”vill ni så får ni, tids nog” – togs det några praktiska steg i den riktningen i Ukraina.

Däremot har landet alltid arbetat för ett närmande till EU. Det gick långsamt och möttes inte alltid med entusiasm från EU-håll men färdriktningen var given. Och det var inte bara så kallade västtillvända politiker som drev på detta. Viktor Janukovytj gick till presidentval 2010 med löftet att skriva under associeringsavtalet med EU.

Men när det väl var dags att sätta dit underskrifterna sa den ryska ledningen nej. Den ville hålla Ukraina kvar i sin omloppsbana och tvinga in landet i tullunionen med Ryssland, Belarus och Kazakstan, där alla frågor i praktiken skulle avgöras i Moskva.

Det ledde till gatuprotester i Ukraina, våld från Janukovytj säkerhetsapparat med uppmuntran från Kreml, hundratals döda och en regimkollaps. På det följde rysk invasion, ockupation av Krim och försök att splittra Ukraina och knäcka den nya regeringen med våldshandlingar i öst som övergick i krig.

Det är i denna motståndskamp som Ukraina började bygga upp sina väpnade styrkor, ta emot utländsk militär hjälp, däribland svensk, och på allvar söka försvarsallianser. Det är först då som den ukrainska Nato-opinionen skiftade och synen på Ryssland växlade från bufflig granne som man bör hålla sig väl med till fiende som man måste försvara sig mot.

Detta är det relevanta historiska perspektivet. Den som vill ha ett längre kan lägga till hundratals år av ryskt politiskt, språkligt och kulturellt förtryck av Ukraina, med inslag som massdeporteringar, framkallad svält på 1930-talet med miljoner döda och väpnad ukrainsk motståndskamp efter andra världskriget som pågick en bit in på 1950-talet.

Ryssland har absolut inga legitima säkerhetsanspråk på Ukraina, som i sin tur har all rätt i världen att skydda sig själv mot en angripare. I denna principfråga finns inga gråzoner. Det är en kamp mellan ett folks rätt till självbestämmande och imperialism, mellan frihet och tyranni.

Svenska demokrater får inte trampa fel här.

.
.