Offentlighetsprincip och tryckfrihet är två delar av samma sak, av ordets frihet, en hörnsten som ett fritt samhälle som det svenska är byggt på.
Offentlighetsprincipen är till för mycket mer insyn och öppenhet än den som gäller stat och kommun. Men kärnan den är uppbyggd kring är att det mesta i den offentliga makten ligger öppet för insyn, med öppenhet som huvudregel och med sekretess som undantag – begränsade till vad riksdagen medgivit i lag.
Det är på goda grunder konstruerat så att det ska vara svårt eller omöjligt att inskränka öppenheten genom att få domstolar att hitta på nya sekretessgrunder eller omtolka de riksdagen angett. Offentlighetsprincipen är nämligen inget myndigheterna bett om. Den är något som riksdagen, för att upprätthålla ett fritt och demokratiskt samhälle, har påtvingat ämbetsverk och andra – som lämnade åt sig själva skulle ha en stark drift att hindra insyn.
Offentlighetsprincipen åtföljs av en meddelarfrihet för upplysningar som lämnas för publicering i grundlagsskyddade medier. Att den bryter igenom många – men inte alla – sekretessregler är mycket värdefullt för öppenheten i allmänhet och nyhetsförmedling och samhällsdebatt i synnerhet.
En osäkerhet eller okunnighet om meddelarfriheten har visat sig i enkäter som tidningarna i Sörmland gjort bland offentliganställda i länet. Alla vet inte att det finns en rätt att anonymt lämna uppgifter till tidningen, eller till exempelvis etermedier.
Det är viktigt att förstå vad meddelarfriheten är och vad den inte är. Sekretessregler är olika hårda, av skäl som borde vara uppenbara. Det finns kvalificerad sekretess, om sjuk- och socialjournaler, militära hemligheter och en del annat. Där gäller ingen meddelarfrihet, och det kan vara straffbart att publicera uppgifterna.
Meddelarfriheten sträcker sig dock längre än till det som är offentligt utan sekretessprövning. Fast det innebär inte att dokument och datafiler med helt eller delvis sekretessbelagt innehåll kan kopieras och spridas vart som helst, eller läggas ut på nätet. Det är uppgifter ur sådana dokument som utan straffansvar kan lämnas till en redaktion för att sedan tryckas, inte hela dokumenten.
Även om enkätsvar visar att det behövs mer insikt om vad offentlighetsprincipen betyder är myndigheter och domstolar vanligen lojala. De försöker sällan aktivt underminera eller kringgå reglerna. Men anmärkningsvärda undantag finns. Hos en rad kommuner och i regionens kansli här i länet försökte man – samordnat både sinsemellan och med statliga tjänstemän – mörklägga en del uppgifter under coronapandemin.
På några håll har en osund myndighetskultur utvecklats. I regeringskansliet finns sedan länge, under alla slags regeringar, en ingrodd vana att göra vidsträckta tolkningar av som påstås vara arbetsmaterial, och därmed inte ses som offentliga handlingar, vilka ska arkiveras och vara möjliga att begära ut för läsning.
Bland annat under coronakommissionens verksamhet har det belysts hur dokumentation av kanslihusets handläggning undvikits så att granskning försvårats och offentlighetsprincipen urholkats. I flera länder, bland annat USA, verkar betydligt mer bli arkiverat. Det behövs en genomtänkt uppstramning, för en minskad tänjbarhet vad gäller synen på arbetsmaterial och kraven på arkivering.
Inom UD verkar utrikessekretess tolkas så vidsträckt att det som skyddas ibland inte är Sveriges internationella intressen utan departementets bekvämlighet. Detta har sysselsatt konstitutionsutskottet vid olika tillfällen, med olika politisk färg på ansvariga ministrar. Ett exempel var försöket att mörklägga hur det gick till under kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd.
Ännu ett fall stod Tillväxtverket och förvaltningsdomstolar för, när det gällde en del stödpengar under pandemin. Riksdagen hade avvisat krav på långtgående sekretess. Regeln att tillämpa var den för arbetsmarknadsstöd. Den har så kallat omvänt skaderekvisit – alltså att då det står klart att uppgifter inte vållar skada ska de lämnas ut.
Det nyhetsredaktioner ville se om stödmottagande företag innehöll inte känsliga detaljer om löntagares eller arbetsgivares förhållanden. Det som skulle skyddas berördes inte. Men Tillväxtverket mörklade i alla fall, och fick förvaltningsdomstolar med på den linjen.
De gjorde just det som riksdagen gått in för att förhindra. Domstolars övertolkning av de omvända skaderekvisiten, för att mörklägga mer och mer, förblir en risk. Domstolsjurister är inga självklara anhängare av insyn och öppenhet. Tillväxtverket fick domstolsstöd för ett allvarligt felsteg.
Även här kan regelskärpning behövas för att skydda offentlighetsprincipen mot fortsatta försök till undergrävande.
