En ny storhelg närmar sig och med den en ny omgång varningar och restriktioner från regering och folkhälsomyndighet. Detta är numera rutin. Att säga att vi har vant oss ger inte hela bilden. Känslo- och reaktionsmönstret är mer sammansatt. Men efter snart två år med pandemin kan det vara bra med en summering på temat ”Hur blev det?”
Först och främst var det rätt att ta höjd för ett utdraget krisförlopp. Det gäller både skyddsåtgärder mot själva smittan och mot dess följder för ekonomin. Misstag begicks uppenbarligen under de allra första veckorna i februari-mars 2020. Bättre fungerande testning av och skarpare karantänrekommendationer för svenska alpresenärer hade kunnat fördröja och begränsa den inledande smittspridningen. Vården av covid-sjuka äldre har också uppenbart brustit, vilket denna tidning uppmärksammade redan på våren 2020.
Lämpligheten i en omfattande nedstängning av det slag som skedde i flera länder på kontinenten och som många i Sverige efterlyste – inte alltid klart med vilket lagstöd – är mer tveksam. Den viktigaste faktorn är den som Folkhälsomyndigheten och andra lyfte fram tidigt. Skyddsåtgärderna måste vara uthålliga, folk måste orka leva med dem länge.
”Lock down” är motsatsen till det. Dessa åtgärder knäcker människor och ekonomi, fungerar inte långsiktigt och gör det omöjligt att finjustera restriktioner i förhållande till smittspridningen. Signalsystemet blir av eller på, stopp eller gå.
Flera länder som fick en större smittspridning och hårdare vårdbelastning under den andra vågen, på hösten 2020, klarade följdriktigt inte av att gå tillbaka till de hårda nedstängningarna som de hade under den första.
När det gäller antalet döda i covid-19 har Sverige visat sig inte alls så extremt i internationell jämförelse som viss statistik pekade mot i pandemins början. 26 länder i Europa har för närvarande fler avlidna i förhållande till folkmängd, trots den breda svenska definitionen av covid-död.
Utvecklingen av pandemin bekräftade också vikten av att vara noggrann med statens hjälpåtgärder till dem som drabbas av nedstängningarna. Det gäller framför allt företagsstödet. Genom att undvika stora skattesänkningar med dålig träffsäkerhet, sådana som efterlystes av näringslivets lobbyorganisationer, hade staten råd att ge stödet under en längre tid.
Moderaterna hoppas nog att vi glömmer deras krav i april 2020 att helt slopa företagens arbetsgivaravgifter och spendera totalt 100 miljarder kronor i månaden. Om regeringen hade tillmötesgått det, hade staten bränt det mesta av sitt krut lagom till att den andra pandemivågen hade slagit till på hösten.
För det andra: Vaccinet fungerar. Dessa öppna dörrar måste fortsätta sparkas in. För även om den svenska vaccintäckningen är god, så är den inte det överallt. Vaccinationsviljan behöver också upprätthållas inför påfyllnadsdoser som kan bli fler än vad vi kan överblicka.
Utvecklingen hittills kan ses i Folkhälsomyndighetens statistik. Intensivvårdinläggningarna var i stort lika omfattande under de tre första pandemivågorna. Men antalet avlidna under den tredje vågen var betydligt lägre än tidigare. Den fjärde vågens iva-fall är i sin tur en rännil jämfört med tre föregående medan dödsfallen är mycket få.
Dessa fakta måste med bestämdhet tryckas ner i halsen på dem som sprider desinformation om vaccinet. Ideologiskt antivaxx är inte vilken åsikt som helst. Det är samhällsfarlig verksamhet.
Och vi är inte ens i närheten av att vara igenom detta. Den som vill nörda ner sig i den nya virusvarianten omikron rekommenderas en detaljerad och forskningstung genomgång i förra numret av The Economist. Sammanfattningsvis är mycket okänt om hur den beter sig och hur sjuk man blir av den. Så mycket är dock känt att denna nya virusvariant dels är mer smittsam i allmänhet, dels bättre på att smitta vaccinerade och tidigare covid-sjuka.
Det kräver förstås ett vidareutvecklat vaccin, men nya doser av det befintliga vaccinet är ändå bättre än ingenting även mot omikron. Mutationerna är samtidigt en påminnelse om att så länge inte hela världen är skyddad, är ingen skyddad. Det går bevisligen att åstadkomma mycket för att pressa undan smittan inom ett lands gränser. Men så länge viruset snurrar där ute är det bara en tidsfråga innan någon muterad variant blir så pass förändrad och så pass smittsam att den kommer tillbaka och vi måste börja om.
Därför är det bekymmersamt att den tidigare diskussionen om vikten av bättre balans mellan att vaccinera folk i utvecklade länder och på andra håll i världen så gott som upphört. En global pandemi kräver globala lösningar och en stor portion solidaritet, om inte annat så för vår egen skull.
Till sist: Restriktionströtthet får inte leda till en oförmåga att skilja viktigt från mindre viktigt, stort från litet frihetsingrepp. Krav på vaccinationsbevis är inte någon stor inskränkning, särskilt inte jämfört med alternativa restriktioner som deltagarbegränsningar vid eller stopp för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
I den senaste åtgärdsplanen från regeringen införs vaccinationsbeviskravet som ett valbart, mindre ingripande alternativ på restauranger, handelsplatser, vid fritids- och kulturverksamheter, i kollektivtrafik och annat.
Det är inte läge för någon att förlora fattningen. Den rimliga balansen mellan frihet och smittskydd har inte rubbats.
