Om några dagar har Syrienkriget pågått i ett decennium. Det ger skäl till eftertanke. Hur vill vi att världens länder ska agera när människors liv fördärvas på grund av krig, misär och förtryck?
Året innan kriget bröt ut väcktes den protestvåg kallad den arabiska våren. Den svepte över flera länder i norra Afrika och Mellanöstern. Det ställdes krav på regimskiften och demokratireformer. Härskarna i Tunisien och Egypten föll. I Libyen utlöstes ett inbördeskrig. I Syrien väcktes hopp att den sittande diktatorn Bashar al-Assad också skulle falla.
Men så blev det inte.
Fredliga protesters slagord mot regimens förtryck och krav på demokrati möttes med det enda vapen som diktatorer vet: våld och repression. Oppositionen tog till vapen och fick sällskap av deserterande militär. Det blev inbördeskrig. Regimmotståndets momentum tog stopp med Rysslands, Irans och libanesiska Hizbollahs stöd till Assad.
Västvärlden var obeslutsam och hade svårt att hitta en demokratisk och stark part att stödja. Mördarsekten Islamiska staten, IS, etablering i Irak och Syrien krävde också ett skifte i fokus. IS skulle besegras.
Kriget har varit förödande för Syrien. Siffrorna på hur många människor som dödats varierar. Den vanligast förekommande är 400 000. Halva befolkningen är flyktingar. Över 6 miljoner har flytt inom landet. Omkring 5,6 miljoner har lämnat det.
Bilbomber och sprängdåd förekommer. I områden som visserligen befriats från IS finns anhängare kvar som utpressar människor på pengar och hotar och dödar dem som samarbetar med det kurdiskledda SDF.
Landets ekonomi har kollapsat. Även om det skiljer sig över landet så är mycket infrastruktur som vägar och sjukhus söndersprängt eller har förfallit. Samma gäller jordbrukets bevattningssystem. Återbyggnad av detta kostar pengar.
Det är pengar som många syrier saknar. Arbetslösheten var även före pandemin utbredd, men har förvärrats det senaste året. De pengar som skickas från släktingar i utlandet riskerar sina. Också i de länderna har många förlorat jobb på grund av coronasmittan.
I nordvästra Syrien, i provinsen Idlib, sitter mängder med människor ihopträngda. Området kontrolleras i stort av jihadistgruppen Tahrir al-Sham som förtrycker och trakasserar civilbefolkningen.
FN:s hjälpinsatser har varit av stor betydelse för att undvika svält i provinsen. Men denna hjälp riskerar bli stoppad. Flera gränsövergångar från bland annat Turkiet har stängts med ryskt veto i säkerhetsrådet. Putinstyret siktar nu in sig på den kvarvarande övergången till provinsen.
Västvärlden har inte tagit det ansvar vi kunnat. Några sanktioner mot Rysslands bombningar av bostadsområden och sjukhus är det inte tal om. Många EU-länder, däribland Sverige, har inte heller några planer på att hämta hem IS-anhängarna med europeiska medborgarskap som sitter inlåsta hos kurderna i nordöstra Syrien.
Det handlar bland annat om kvinnor och barn som trängs i överfulla läger. Männen är ofta fängslade. Det är våldsamma miljöer fyllda med jihadister. Risken för ytterligare radikalisering är hög. Sannolikheten att dessa IS-anhängare kan dömas i rättssäker process i Syrien eller Irak är små. Sverige och andra länder behöver hämta hem sina medborgare och åtala dem som går, och sätta resten under övervakning. Det är inte utan risker men nödvändigt.
Visst har många syrier kommit till och fått skydd i Sverige och inom EU. Men de senaste årens politiska utveckling har lett till att det pratas mer om att hålla flyktingar borta än att hjälpa dem.
Avtal med Turkiet att stoppa folk från att nå EU:s gränser har slutits. Flyktinglägren på de grekiska öarna är undermåliga. I Danmark pratas det om nollnivå på asylansökningar och landet har nyligen upphävt nära hundra syriers uppehållstillstånd.
De få lagliga vägar som finns begränsas också. I Sveriges är det frågan om strypt anhöriginvandring. Moderaterna har nyligen föreslagit att antalet kvotflyktingar ska minskas kraftigt. Möjligheterna att etablera sig i Sverige har också försämrats då tillfälliga uppehållstillstånd blivit huvudregel i stället för permanenta. Signalen är: kom inte hit!
Människor ska inte behöva tillbringa åratal i osanitära läger, splittras från familjemedlemmar och ständigt oroa sig för utvisning. Tanken med det internationella asylsystemet måste vara mer än att enbart skydda folk från orättvisorna i sitt hemland. Det bör handla om att ge människor upprättelse för den orätt som de utsatts för. Då räcker det inte med en grundbotten av tältdukar och bajamajor. Det går inte heller att förvänta sig att människor ska sitta med packade väskor och vänta på att återvända.
Länder måste ge folk som tvingats fly verkliga chanser att starta om och bygga sig ett nytt liv. Att återvända till sitt forna hemland måste slutligen vara upp till dem själva att välja.