EU följer manus som skrivits i Minsk och Moskva

Lördagskrönika 13 november 2021 05:21
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Åtta gånger har den kurdiska storfamiljen tagit sig över gränsen till Polen från Belarus. Varje gång har den tvingats tillbaka av polsk gränspolis. Detta har pågått i tre veckor, dag som natt. 

Familjen på 16 personer, däribland en rörelsehindrad äldre kvinna och ett spädbarn på fyra månader, har sovit utomhus i skogen i minusgrader och i regn.

 

Vid den nionde gränsövergången hinner en hjälporganisation och Dagens Nyheters journalister fram till familjen först. Den polska gränspolisen anländer senare och ser åtminstone i stunden ut att hantera dem som man ska – ta dem till säkerhet och behandla deras ärende i laga ordning.

Men säker kan man inte vara. Polska myndigheter har under lång tid, och mer eller mindre öppet, avvisat asylsökande i strid med Flyktingkonventionen, Europakonventionen och EU-rätten.

 

Det som den kurdiska familjen råkat ut för åtta gånger, berättat i DN-reportaget i veckan, är ett tydligt exempel på kollektiv utvisning utan bedömning av några asylskäl – pushback på vardagsmigrationsspråk. Detta är uttryckligen förbjudet enligt Europakonventionen. Förra året fälldes Polen i Europadomstolen för just detta när man utvisade två tjetjenska familjer till Belarus. 

I andra fall nekas de asylsökande sina rättigheter när de är på väg över gränsen.

Vissa försvarare av den polska regeringens agerande hävdar att Polen inte har brutit mot några lagar, åtminstone inte i de fall där personerna inte har kommit in på landets territorium. Det är fel. Som flera migrationsjurister har rett ut under denna kris liksom tidigare, gäller asylrätten på, i det här fallet, Polens territorium liksom vid gränsen. Den gäller vid de officiella gränsövergångarna liksom på andra platser där gränsen korsas.

 

Flyktingkonventionen gäller överallt där staten utövar jurisdiktion – där, i detta fall, Polen har en faktisk möjlighet att ta emot asylansökan och under prövningen släppa in folk på territoriet.

Enligt de internationella rättsdokumenten ska ett land helt enkelt inte kunna ta sig ur sina skyldigheter genom att stänga kontrollpunkterna och i övrigt hindra den som vill söka asyl att ta sig in.

 

Men vid sidan av juridiken och humaniteten finns de politiska aspekterna där Polens agerande gör ont värre. Samma sak gäller mycket av EU-systemets förhållningssätt.

Det är ett faktum att Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko vill skada sina västra grannar och EU för att dessa har infört sanktioner mot Belarus och stöder den belarusiska oppositionen. Men den skadan kan åsamkas bara om de angripna agerar enligt Lukasjenkos manus.

Och det är precis vad Polen och EU gör. Den belarusiska regimens provokation landar i tacksam polsk politisk miljö. Den nationalkonservativa regeringen är pressad inifrån, från en stärkt mittenopposition, och utifrån, av ett EU som satt igång åtgärder mot Polen för dess politisering av rättsväsendet. 

Ett upptrissat yttre hot i form av migranter var precis vad premiärminister Mateusz Morawiecki behövde för att mobilisera en nationalistisk opinion, utmåla oppositionen som ett säkerhetshot och gjuta olja på vågorna i relationen med EU.

 

Åtskilliga EU-ledare är nu flitiga med kraftuttrycken om hybridangrepp och krig, samtidigt som de tonar ner de humanitära och asylrättsliga aspekterna. Migranterna ges i det politiska språket i nio fall av tio rollen som ett hot mot EU och ett vapen i händerna på Lukasjenko, inte som människor med rättigheter.

Undantagslagar, tiotusentals soldater vid gränsen, taggtråd, tårgas och batonger mot asylsökande är i sin tur precis den reaktion – en av flera – som Aleksandr Lukasjenko har sökt. 

Opinionsmässigt kan han, som själv inte har något emot att framstå som brutal, hävda att Polen och EU är hycklare som kritiserar honom för övergrepp samtidigt som de själva begår dem mot människor som vill söka asyl. Den belarusiska oppositionen har svårt att navigera i denna debatt. 

Militärt kan han flexa med sina och Rysslands muskler genom olika manövrer utmed gränsen, presenterade som svar på ”Natos provokationer”.

 

Hade Polen och EU kunnat agera annorlunda? Självklart. De hade behövt riva det manus som skrivits i Minsk och Moskva med åtminstone dessa steg:

1. Ta emot och omfördela asylsökande mellan EU-länderna i god ordning redan under sommaren när antalet var litet, i stället för att skapa miniläger i skogarna och militarisera gränsen. Utvisning till ursprungsland, inte till Belarus, om asylskäl saknas. 

2. Sätt hård men tyst press på alla som är iblandade i människosmugglingen – individer, flygbolag, resebyråer – tillsammans med en tidig och bestämd signal om nya sanktioner mot Belarus.

3. Inled rättsligt förfarande mot Belarus för människorättsbrott.

4. Det kanske viktigaste. Avstå från högljudd retorik om angrepp och krig. Sänd i stället signalen att vi ser vad som sker, att vi agerar mot det men att det inte är ett hot av det slag som gör oss riktigt nervösa. Tona ner bilden av EU:s svaga punkt.

 

De som nu ropar efter att ”hålla gränsen” försvagar i själva verket EU:s försvarsmekanismer, gör unionen mer sårbar för angrepp. Auktoritära regimer i EU:s grannskap tar ytterligare lärdom om hur lite som krävs för att få EU-politiker att tappa koncepterna. Hur små resurser som behövs för att dra ner demokrater i rännstenen där ingen respekt för lag och rätt finns.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa