Ulf Kristersson drev valrörelsen så att den anpassades efter SD, som skulle berömmas och inte kritiseras. Följden blev att både Moderaterna själva och de andra partierna som brukade kallas ”borgerliga” förlorade mark.

Nu kommer riksdagen att på måndag rösta om Ulf Kristersson som statsminister i en minoritetsregering. Den är tänkt att nå majoritet i budget- och en del andra voteringar, genom att inom flera områden regera på SD:s villkor.

Detta märks i hur snedlastat och ensidigt det på fredagen presenterade fyrpartiavtalet är. Många av de stora och svåra samhällsekonomiska och sociala frågorna har bara fått korta, slagordspräglade formuleringar.

Nästan halva texten fylls med detaljerade kravlistor om brottslighet (men bara en del slags brott) samt – framför allt – långa rader av sätt att hindra invandring, göra invandrare fattigare och få invandrare att lämna landet.

Den andra sidan av detta är att det mest nära samarbetet mellan SD och de tre regeringspartierna begränsas till ett antal utpekade områden. Men dessa ska omprövas en gång om året. SD kan då tänkas kräva detaljinflytande över sådant som nu lämnats utanför avtalet. Dessutom ska budgetpropositionerna förhandlas och läggas fram med SD:s medgivande.

Det finns dock en annan viktig innebörd, som Ulf Kristersson inte talar högt om, när det gäller uppdelningen av politiken i dels ”samarbetsprojekt” med SD, dels frågor som ligger utanför SD-samarbetet. Utrikespolitiken och hela säkerhetspolitiken med det militära och civila försvaret kan då skötas utan SD:s inblandning och insyn.

SD ingår i kretsen av västeuropeiska ytterhögerpartier, där flera är, eller fram till nyligen har varit, mer eller mindre öppet på Putinrysslands sida. SD utgör därmed en belastning för Sveriges trovärdighet inom Nato. SD:s mångåriga försvar av en regim som den i Ungern är också oförenligt med Sveriges uppslutning bakom EU som en samverkan mellan demokratier.

Hur väl denna avgränsning kan fungera i både EU-frågor och säkerhetspolitik kan vara ovisst. Men det verkar i alla fall ha gjorts ett försök att hantera problemet, dock genom att i gengäld låta SD breda ut sig med sina kravlistor om sämre behandling av invandrare.

Är det någon tidigare bred överenskommelse i politiken som de fyra partierna utfäster sig att respektera? Möjligen finns ett mer indirekt men inte så uttryckligt stöd för den senaste mandatperiodens viktiga paketet med ändrad arbetsrätt och nya möjligheter för vidareutbildning. Den senare ska stärkas inom bristyrken, heter det, och det bör ju vara okontroversiellt.

Men det står inget om att den nya minoritetsregeringen ska stå fast vid att vårda pensionsreformen, som efter en del turer från flera partier hanterades ovarsamt efter 2017. Pensions- och andra socialförsäkringsfrågor ligger dock utanför ”samarbetsprojekten” mellan regeringen och SD. Där har SD behållit ett utrymme att driva missnöjes- och överbudsagitation.

En nyckelformulering i uppgörelsen mellan Kristersson och Åkesson är att inget av de fyra partierna ska ”ensidigt samarbeta med andra partier”. Men detta gäller bara inom de sakområden som ingår i ”samarbetsprojekten”. Utan avtalsbrott verkar SD därför inför kommande budgetbehandlingar kunna agitera i sampel med V eller S, för stora utgifter som inte går ihop med den ekonomiska politiken, men finns inom till exempel socialförsäkringar.

Hållfastheten för Kristerssons regering är mer än tveksam. Den blir väl, om den tillträder, sittande tills det blir taktiskt fördelaktigt för SD att bryta.

Det M och SD med gemensamma krafter åstadkommit för att sätta press på invandrare kommer att ge långa rader av individuella fall där enskilda medmänniskor behandlas mycket hårt – där familjer inte får återförenas eller där barn ska bo i fattiga hushåll utan föräldrapenning och utan barn- eller bostadsbidrag.

Det är ett virrvarr av en del mer rimliga och andra ytterst hårdhänta förslag. De senare kan fylla mandatperioden med det plågsamma och det motbjudande, för dem som brukade stå för liberala eller kristdemokratiska värderingar.

Av de få avsnitt i fyrpartiavtalet som inte är SD-präglade, och inte heller summariska och otydliga, är det egentligen bara ett som är mer gediget. Det gäller långsiktig förstärkning av elproduktionen och ett starkare elnät.

Där finns ett statligt utbyggnadsprogram för kärnkraft. Men så som elbehovet ökar genom klimatpolitik och stora investeringar bör av allt att döma både Centerpartiet och Socialdemokraterna få goda skäl att ansluta sig, i den delen av energipolitiken.