Coronakrisen har synliggjort Sveriges, och andra staters, bräckliga läkemedelsberedskap och åter aktualiserat frågan om läkemedelsförsörjning.
Under tio år har utredning efter utredning konstaterat att Sverige saknar en robust försörjning på läkemedel, inte heller har någon myndighet varit ansvarig för att säkra tillgången sedan Apoteksreformen 2009. Om detta kan man läsa i DN 27/3.
Mycket medicin som brukas i Sverige produceras i utlandet. Många produkter transporteras så långt som från Indien, tillverkade med huvudingredienser importerade från Kina. Även om tillverkningen av medicinsk utrustning i Sverige är mer robust, importeras många komponenter också ofta från utländska fabriker. Inte heller producerar Sverige något eget vaccin.
Läkemedelsindustrins produktion, leverans och därmed också länders tillgång på medicin kan lätt störas. Om ett tillverkande land drabbas av en naturkatastrof eller politiska konflikter, eller om fabriken börjar brinna, är det fara och färde. Men också om gränser stängs för export av viktiga läkemedel kan importberoende länder som Sverige drabbas hårt. Sjunkande vinster i enstaka länder kan också leda till att företag slutar sälja vissa läkemedel där.
Sverige är inte ensamt om detta. Inom EU hörs nu röster om att säkra tillgången på läkemedel och medicinsk utrustning i Europa. Bland annat har EU-kommissionärerna Thierry Breton och Stella Kyriakides framfört att tillverkningen av medicin, skyddsutrustning och annan medicinsk utrustning bör flyttas till EU.
Ett sådant åtagande är svårt att genomföra. Om fler läkemedelsföretag bedömer att det finns marknadsmässiga fördelar att tillverka sina läkemedel inom EU:s gränser är det välkommet. Men företags beslut om var produktion och utveckling ska ske beror på en rad olika faktorer – bland annat på olika länders skatte- och patentregler.
Det är inte heller nödvändigtvis säkrare att tillverkningen flyttas närmare. Naturkatastrofer och produktionsstopp sker också i Europa, och politiker inom EU har också visat sig beredda att hindra export av läkemedel till grannländer. Bland annat stoppade Finland export av viktiga läkemedel till Sverige senast i april. Även Tyskland och Tjeckien slutade exportera mediciner och munskydd i coronsmittans tidiga skede.
Bättre är det som medicinbolaget Getinges huvudägare Carl Bennett föreslår i en intervju med DN 27/4: fler inom branschen bör söka fler leverantörer i stället för att förlita sig på enskilda fabriker i Asien, för att trygga tillgången till vissa substanser eller komponenter.
Att som enskilt land göra något åt den globala läkemedelskedjans bräcklighet är en för stor uppgift. Det är en utgångspunkt i delbetänkandet från Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (SOU 2020:23) som avhandlar frågan om läkemedelsförsörjning i kristid. Utredningen leds av Åsa Kullgren, tidigare landstingsstyrelsens ordförande (S) i Sörmland.
Utredningen föreslår bland annat en kartläggning av lagerhållning och tillverkning av läkemedel i Sverige. Sedan Apoteksreformen 2009 har någon nationell inventering inte genomförts, och kunskapen om läkemedelshållningen i Sverige är splittrad på många aktörer.
Lagerhållning av läkemedel och sjukvårdsmateriel behöver också införas inför kris och krig. Detta har föreslagits av flera utredningar och granskningar de senaste tio åren, bland annat i Riksrevisionens granskning 2018, och av MSB i den nationella risk- och förmågebedömning från 2016.
Regionerna kan ta ett särskilt ansvar för att införa lager för läkemedel som ofta restnoteras, för att minska risken att patienter blir utan mediciner, även när landet inte är i någon krissituation. Ett sådant arbete påbörjades av regionerna i Skåne, Östergötland, Västra Götaland och Stockholm strax efter att delbetänkandet lämnades över till regeringen i mars. Även kommuner kan behöva ta mer ansvar för att klara sin försörjning en längre tid än, som i dag, ett par veckor.
I mars tog EU-kommissionen beslut i om att starta EU:s första gemensamma beredskapslager för läkemedel och medicinsk utrustning såsom skyddsmasker, vaccin och respiratorer för intensivvård.
Att återuppliva och skriva krishandelsavtal gällande nödvändiga läkemedel och medicinsk utrustning med våra grannländer är också ett alternativ. Finland har en lång erfarenhet av lagerhållning. En gemensam pool av läkemedel kan tillförsäkra Sverige en högre försörjningsgrad. Även Danmark, som är framgångsrikt på insulinproduktion, kan vara en betydande avtalspartner.
Sverige är mitt i en världsomfattande hälsokris, och fler är att vänta. Det finns därför goda skäl att fylla på lagren och vända oss till våra grannländer för att möta kriserna tillsammans.
