Ojämlikhet tar sig många uttryck, sade Per Molander när han i förra veckan lämnade över Jämlikhetskommissionens betänkande till finansminister Magdalena Andersson (S). Uppdraget har varit omfattande, och slutprodukten blev två luntor, sammanlagt 1 100 sidor.
Kommissionen tar avstamp i en internationell diskussion, som följt av ökade ekonomiska skillnader inom länder sedan 90-talet. Bland annat lyfte OECD förra året att inkomstskillnaderna i Sverige fortfarande är jämförelsevis små, även om de ökat sedan 90-talet.
Det hör också till bilden att Sverige, och andra nordiska länder, har praktiskt visat att ekonomisk tillväxt och tämligen stor jämlikhet är möjlig, och en fortsatt klok väg att gå. I kommissionens direktiv hette det att förslag för ökad ekonomisk jämlikhet också ska främja tillväxt.
Staten har på många vis, och på ett ibland ensidigt sätt, gjorts till nyckelspelaren i utredningen, i synnerhet när det gäller bostäder, integration och utbildning. Mycket i betänkandet lutar åt vänster, men detta är ingen enögt socialistisk slutprodukt. Från vänsterns ytterkant anses förslagen lama, och inte radikala nog. Aftonbladets ledarsida har gett kommissionen ros, medan Svenska Dagbladet har kallat förslagen "röda fantasier".
Betänkandet har dock ett rikligt och varierat innehåll och bör inte avfärdas på sådana lösa grunder. Många kommer att hitta både smått och gott som de redan förordar. En del förslag är användbara, och bör tas fasta på. Enstaka kan lyftas direkt från utredning till verklighet. Andra behöver arbetas om, och några bör gömmas och glömmas.
Till de senare hör kommissionens halvsmälta tanke om förmögenhetsskatt. En sådan blir redan med till synes mycket låg skattesats en så hård beskattning av en tillgångs realränta att det liknar konfiskation. Den blir omöjlig utan undantag som ger stor snedvridning men ändå driver pengar ur landet.
Förslaget om fastighetsskatt är en annan sak, men hör hemma inom ramen för en bred skattereform för att främja arbete och företagande. Kommissionen har rätt i att nuvarande skatteregler ensidigt gynnar ägda bostäder framför hyresrätter, och att detta bidrar starkt till ekonomiska klyftor.
En av kommissionens viktigaste slutsatser handlar om utbildningens roll i att ta människor och samhällen ur fattigdom, och därmed också minska ojämlikheten i ekonomiska förhållanden. Kommissionen slår fast att en hög lägstanivå när det gäller skolors kvalitet, och en tämligen hög utbildningsnivå i befolkningen, är viktiga också för ett samhälles välstånd.
Flera förslag om hur det fria skolvalet ska ordnas är mycket bra, ett större statligt ansvar är till exempel ett sådant. Aktivt skolval föreslås bli obligatoriskt och ansökningsprocessen ska skötas av en statlig myndighet. Liknande system finns redan för universitet och högskola. Kötid ska bytas mot lottning.
Det senare kan ge goda effekter. Många barn ställs nu i kö till skolor redan så tidigt som vid ett års ålder. Det stänger ute vissa barn från skolor. Bland annat barn till föräldrar som är nyinflyttade eller saknar kunskap om skolsystemet. Det någon i dag kan se som bekvämt för sig själv och sitt barn kan på längre sikt leda till ökade sociala och ekonomiska klyftor i ett samhälle som blir både otryggare och fattigare och låser in människor i utanförskap. Det är ingen framtid man vill att ens barn ska leva i.
Det handlar också om en resursfråga. Kommunala skolor föreslås, i linje med tidigare utredningar, kompenseras för det ökade ansvar det innebär att vid behov behöva utöka antalet platser på skolan. Det kan handla om att en friskola konkursar, eller om plötsligt större barngrupper.
I en del flyktingfrågor har kommissionen visat dåligt omdöme. Boende för alla i statliga asylcentra och slopad EBO-lagstiftning är dåliga förslag.
Kommissionen brister också på andra punkter. De negativa verkningar som en del av förslagen kan få för näringslivet, och därmed också för reallöner och skattebaser, beaktas inte särskilt väl.
Det är dock imponerande hur många frågor kommissionen försökt besvara. Men det finns både bra och dåliga inkomstskillnader. Även om den skillnaden behövs ett samtal. När bristfälliga utbildningssystem stänger människor ute är det negativt.
När inkomstskillnader däremot är en följd av stora produktiva insatser är det en annan sak. Sådana är en nödvändighet för det välstånd som välfärden är beroende av.
