På flera håll i världen ser vi förtryck och konflikter där människor fördrivs. De människor som flyr undan sådant och söker skydd i demokratiska länder måste få en verklig chans att bygga sig ett nytt liv.

Politiker i Sverige, men också delar av Europa, tjatar istället om att "hösten 2015 inte ska upprepas" och motiverar varje förslag på försämringar i flyktingpolitiken med detta mantra. Det är en bedrövlig utveckling som behöver vändas. Det är helt andra lärdomar som behöver dras av hösten 2015 än de som många beslutsfattare låst sig vid.

De senaste åren har frågor om beredskap inför kriser lyfts högre upp på dagordningen, i Sverige och Europa. Det skiljer sig mellan politiker, partier och länder i hur allvarligt man ser på varje problem, i vilket tempo beredskapen ska byggas upp och vad som bör göras. Men det är frågor som många numera diskuterar. Det kan handla om cyberattacker som slår ut betalningssystem eller elnät. Olyckor och naturkatastrofer kan hindra tillverkning och transport av viktig medicinsk utrustning, läkemedel eller livsmedel. Inte heller ska man underskatta nyckfulla despoters vilja att pressa och fördärva för andra länder genom att stoppa leveranser.

När det gäller beredskap i flyktingpolitiken är svenska politiker mer lågmälda. Sådant passar sällan in i dagens debattklimat. 

Men det är en fråga som bör diskuteras mer. Flyr väldigt många människor under en kort tid till några få länder innebär det vissa påfrestningar som kräver ansträngningar. Sedan ett toppmöte 2016 i Warszawa trycker Nato på att de allierade ska kunna hantera "stora befolkningsrörelser" för att det innebär förbättrad försvarsförmåga och viss stabilitet.

En bra start vore att lyssna mer på lärdomar som experter i myndigheter, kommuner och civilsamhälle dragit av hösten 2015. 

2017 kom den statliga utredningen ”Att ta emot människor på flykt” som kartlade förloppet under hösten 2015 och analyserade myndigheters och kommuners beredskap. Vissa slutsatser i den utredningen kan diskuteras, och i en del fall är kritiken av vissa aktörer alldeles för försiktig. Men det är ett bra kunskapsunderlag, som innehåller mycket matnyttigt som beslutsfattare kan fundera på hur det bäst används.

En viktig punkt är information. Tidiga prognoser från Migrationsverket slog fel och kan ha varit orsak till att viktiga förberedelser på myndigheter och kommuner runt om i landet försenades och försvårades. Myndigheten verkar även ha varit dålig på – eller ha haft bristfällig information när det gällde sådant som kommunerna behövde veta.

När detta brast fanns andra informationskällor. I rapporten framgår att en del kommuner ansåg massmedier vara en mer tillförlitlig källa än Migrationsverket. Trelleborg hade samarbete med rederierna, och fick på så vis ta del av passagerarlistor. Stockholm stad fick information om tågresenärer från SJ. Kommunpolitiker och tjänstemän på lokal nivå med vilja och förmåga att hitta lösningar på olika problem är viktiga komponenter som måste nyttjas. Inte heller ska civilsamhällets stöd underskattas. 

Det går inte att på förhand känna till varje risk och vara redo för allt. Men myndigheter och beslutsfattare behöver kunna identifiera sårbarheter i sina verksamheter. Det innebär bland annat att se var flaskhalsar kan uppstå. Under hösten 2015 hann Migrationsverket inte registrera asylsökande i samma takt som det kom människor. I ett kunskapsunderlag från Migrationsverket som kom i våras identifieras detta som en fortsatt sårbarhet. 

Sådan vakenhet är välkommen. Åren innan 2015 hade myndigheten inte gjort de nödvändiga sårbarhetsanalyser den skulle gjort. Vilket konstaterades av Riksrevisionen i en utvärdering 2017. I samma rapport framgår att ingen regering mellan 2004 och 2015 lagt fram förslag för förbättrad beredskap på migrationsområdet. Därför förvånar det inte att utredningen ”Att ta emot människor på flykt” drar slutsatsen att ”varken regeringen, regeringskansliet, statliga eller kommunala myndigheter hade beredskap för att så många människor på flykt skulle välja att komma till Sverige”. 

Beslutsfattare som var ansvariga då behöver förklara varför det var så. Dagens politiker bör fråga sig om de gör samma misstag igen.