Det är tragiskt när press och civilsamhälle trycks ner av stater. De som tjänar på sådant är diktatorer, men också korrupta politiker, skrupelfria företag och kriminella. Förlorare är medborgarna.
Därför är det som Reportrar utan gränser (RSF) rapporterar – om det värsta som kan drabba journalister och annan mediepersonal runt om i världen – viktig läsning. Det ger en bild av tillståndet för pressfriheten och av en del journalisters arbetsmiljö. I dessa sammanställningar tittar organisationen på hur många journalister som det senaste året dödats, kidnappats, fängslats eller försvunnit i jobbet.
Årets rapport är notervärd i åtminstone två avseenden.
För det första observeras en kraftig ökning av fängslade journalister sedan förra året. Fram till 1 december i år räknar RSF till 488 personer. Det är en inte obetydlig uppgång på 20 procent.
Siffrorna kan inte vara exakta. RSF:s översikt är god, men organisationen kan såklart inte veta allt som hänt alla världens journalister. Mörkertal lär finnas, i synnerhet i länder där insynen är starkt begränsad av konflikter eller diktaturers censur.
Bland de länder som särskilt utmärker sig finns Myanmar. Sedan militärkuppen där har antalet fängslade journalister – hittills – landat på 53. I Europa har vi Belarusdiktaturen som spärrat in 32. I det av Kina slukade Hong Kong har Pekingregimen fängslat tio. Sett över en femårsperiod finns dessa tre bland de fem största inlåsarna. De båda andra är styckmördarkungadömet Saudiarabien och Vietnam.
För Sveriges del är Kinas kidnappning och fängslande av bokförläggaren Gui Minhai en allvarlig sak. Detsamma gäller dramatikern och tidningsmannen Dawit Isaak – sedan 20 år inlåst av den eritreanska regimen. Båda är svenska medborgare och förkämpar för det fria ordet, som måste friges och tillåtas återvända till Sverige.
Den andra saken som noteras är något positivt: antalet dödade journalister i år är det lägsta på nästan två decennier. Senast den siffran var under 50 på ett år var 2003, skriver RSF. Men det upphäver inte allvaret. Det är fortfarande nära nog en person i veckan som dör i sin yrkesroll som journalist. Av dessa 46 mördades 30, och en klar majoritet av dem dödades i länder som inte är i krig.
I topp ligger det av knarkkarteller drabbade Mexiko och det av talibanerna nyligen erövrade Afghanistan. Där har sju respektive sex journalister dödats. Men räknar man döda över fem års tid ligger länderna på samma höga siffra: 47. I Mexiko är det inte sällan frågan om mord på journalister som granskat kriminella ligor eller med gängen lierade korrupta politiker. I Afghanistan har de flesta dödats i Islamiska statens eller talibanernas bombattentat.
Men även om striderna minskat där finns risker för de journalister som verkar i landet under det återupprättade emiratet i Kabul. Deras möjligheter att fortsätta att granska och rapportera ska inte tas för givna.
Samtidigt är det viktigt att säga: Hot, hat och våld mot journalister ska tas på allvar även här i Sverige och inte bagatelliseras. Men problemen journalister möter i demokratiska stater ser mycket annorlunda ut än i diktaturer eller länder i krig.
Det betyder inte att det inte händer väldigt allvarliga saker också i vår del av världen. Mordet på den korruptionsgranskande journalisten Daphne Caruana Galizia på Malta 2017 var en sådan. Ett delvis liknande mord skedde i Slovakien, och i båda fallen ledde reaktionen mot morden till att premiärministrar tvingades avgå. Ett annat mord var det på den framträdande kriminalreportorn Peter R. de Vries som sköts ihjäl i Nederländerna i somras.
Inom EU finns också en annan röta som undergräver det fria ordet. Efter inspiration från regimer som de i Moskva och Ankara kvävs den fria pressen i Ungern. Tidigare i år visade det sig att ungersk säkerhetstjänst eller polis använt sig av ett israeliskt spionprogram för att hacka flera journalisters telefoner. Nästan alla de kvarvarande medierna i landet har gjorts till propagandaorgan för det styrande Fideszpartiet. Undergrävande av domstolar – och korruption – präglar detta Orbánvälde. Europeiska Unionen är en sammanslutning för demokratiska länder. Ungern måste därför förändras eller lämna samarbetet.
Inte lika långt har Polens nuvarande regering hunnit på denna väg. Men också detta lands fortsatta medlemskap bör ifrågasättas. Där har statstelevisionen likriktats, fria medier och civilsamhället angripits och domstolars oberoende försvagats. I den pågående humanitära krisen på gränsen mot Belarus har Polen stängt gränsområdet för insyn. Men målet är att hålla journalister och hjälporganisationer borta. Det är en logisk följd av Polens lagvidriga beteende mot asylsökande.
Där pressen trycks undan och nyhetsförmedlingen stryps begränsas folks möjligheter att göra välinformerade val, på ett fritt sätt engagera sig i samhället och tillvarata sina rättigheter. Med en ordning där viktiga saker döljs blir det svårare för människor att utkräva ansvar från makthavare.