Hotet om misstroende mot regeringen från V, SD, M och KD är hållningslöst, djupt ohederligt och kommer att skapa problem för kommande regeringar, oavsett färg.
För det första agerar Vänsterpartiet i strid med det som partiet sa när det släppte fram Stefan Löfven som statsminister. I sin röstförklaring vid statsministeromröstningen 2019 visade dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt att han förstod vad detta innebar för hans partis del.
Ja, det skulle bli, som han uttryckte det, en mer högerinriktad politik än vad man är van att se från S-ledda regeringar. Men den gula knapptryckningen var ändå värd det, eftersom alternativet, en regering som ger inflytande åt ett rasistiskt parti, skulle vara sämre.
Vänsterpartiet lade till ett misstroendelöfte: "Om den nya regeringen har det dåliga omdömet att lägga fram de aviserade förslagen om marknadshyror eller försämrad anställningstrygghet kommer vi att agera för att fälla regeringen."
Det var så det var sagt, om regeringen lägger fram ett sådant förslag. Det har regeringen inte gjort. Något regeringsförslag finns inte. Det som finns är ett betänkande från en utredning.
Jonas Sjöstedt villkorade inte partiets röster i statsministeromröstningen med att en utredning inte skulle tillsättas eller att dess betänkande skulle kastas i papperskorgen utan remissrunda.
För det andra: Utredningsförslaget innebär inte höjda hyror för tre miljoner hyresgäster som Vänsterpartiet har påstått i två veckor. V litar uppenbarligen på att folk i allmänhet inte läser utredningar. Partiet gynnas också av att en stor del av nyhetsrapporteringen handlar om det politiska spelet, inte om det faktiska innehållet i det dokument som spelet kretsar kring.
Antalet hyresgäster som skulle få höjda hyror om detta förslag blev lag är i själva verket noll. Den fria hyressättningen berör inte de lägenheter som finns nu, utan de som står färdiga tidigast 1 juli 2022.
Kommer då hyrorna i nybyggda hyresrätter bli högre än vad de skulle bli annars? Ja, men marginellt, bara på vissa platser i landet och inte ens där i hela det nybyggda beståndet.
I den del av utredningen som beskriver konsekvenser hänvisas till en uppskattning gjord på uppdrag av Sveriges Allmännytta – Effekter av fri hyressättning i små och medelstora kommuner. Trots namnet finns i urvalet kommuner som ligger i storstadsområdena.
Faktum är att hyrorna i nybyggda lägenheter redan, på grund av flera regelförändringar, ligger mycket nära den högsta betalningsviljan. I Uppsala är dagens hyror i nybyggda lägenheter cirka 1 900 kronor per kvadratmeter och år medan den skattade hyran vid fri hyressättning är omkring 2 000 kronor. Det betyder att hyran för en trea på 80 kvadrat skulle bli runt 13 400 kronor i månaden jämfört med dagens 12 700 kronor. På orter där efterfrågan och köpkraften är svagare beräknas fri hyressättning inte få någon effekt alls, som i Eskilstuna.
Som synes drabbar detta inte heller någon fattig. För att i dag få hyreskontrakt i nybyggd lägenhet i Uppsala krävs en inkomst på runt 45 000 kronor för ensamboende och drygt 65 000 för sammanboende. I Eskilstuna är det ett par tusenlappar lägre.
Av det följer förstås att fri hyressättning i nyproduktion inte heller skulle öka byggandet väsentligt. Det var också vad denna ledarsida påpekade om denna punkt i Januariavtalet 2019. En högst tänkbar idé, men också något av en borgerlig käpphäst med starkare symbolvärde än praktisk betydelse, som skulle ta energi från viktigare frågor.
Ett något mer nyanserat vänsterpartistiskt argument är att detta bara är ett första steg mot "marknadshyror" för alla lägenheter och att det i längden inte går att ha flera parallella hyressystem. Men det finns ingen politisk majoritet i sikte för sådan hyressättning rakt över och Sverige har haft åtminstone tre helt eller delvis separata system för att bestämma hyror under större delen av 2000-talet – kollektivt förhandlad hyra, egensatt hyra och presumtionshyra.
Under alla omständigheter är det oseriöst att utlösa regeringskris på grund av något som man gissar skulle kunna hända någon gång i framtiden, kopplat till ett lagförslag som inte finns.
För det tredje är misstroendekoalitionen själva ordboksdefinitionen av en ohelig allians. V respektive M/KD står på motsatta sidor i sakfrågan men gör gemensam sak i hotet mot regeringen. Det innebär ännu ett kliv på det sluttande planet att undergräva möjligheterna att styra Sverige.
Hittills har det hetat från oppositionshåll att en regering måste säkra riksdagens stöd för sin politik. Men själva poängen i den här typen av oheliga allianser är att förhindra att regeringen kan få igenom beslut med stöd av den majoritet i sakfrågan som finns i riksdagen. Ett parti som företräder en minoritetsståndpunkt kan genom röster från motsatt ytterkant utlösa en regeringskris.
Konsekvensen av sådant beteende kan bli att partier i utkanten av nuvarande och tilltänkt regeringsunderlag – för närvarande V och SD – måste knytas närmare regeringen i fastare samarbete eller till och med ingå i den.
Det är okänt om detta är vad Moderaterna och Kristdemokraterna redan har bestämt vad gäller SD, trots påståenden om annat. Men det är vad som blir följden av deras – och V:s – agerande.
Det från början vilseledande i Nyamko Sabunis nya L-linje om att få stöd från SD utan att förhandla framgår nu än mer tydligt.